Text och musik: John Holm

I natt svävar änglar vid din sängkant
och snart knackar någon på din dörr …

(Detta är inspelat i mitt vardagsrum, ljudkvaliteten är därefter. Lyssna alltid i lurar.)

Ännu ett exempel på att progg inte behöver vara politiskt. Att sitta vid någons (pappas?) dödsbädd är speciellt. Är man sedan bara några och tjugo som John Holm var så påverkar det naturligtvis ens liv. De existentiella frågorna blir oundvikliga. Trots änglarna vid sängkanten är en människa ensam i sitt dödsögonblick. Som anhörig är man hjälplös.

Hur har man levt sitt liv, vad minns man vid slutet? Skjortan är vit som snö, men är själen lika vit? Ändå slutar sången i en sorts försoning. Döden beskrivs som ett paradis där ingen människa lider och berättaren säger att han inte är rädd att följa med dit. Och här har jag varit tvungen att ändra ett ord i texten och jag hoppas John inte har något emot det. Han sjunger att hans ungdom håller honom kvar, men som 60 + väljer jag att sjunga att det är lusten som håller mig kvar.

Enskilt rum på Sabbatsberg – text
John Holm

I natt svävar änglar vid din sängkant
Snart knackar någon på din dörr
Ändå tycks du ha det ganska ensamt
Din tid är slut och allt är som sig bör

Jag hoppas att du inte känner ängslan
inför din färd mot fjärran horisont
Somt är ledsamt somt är glatt i livet
din skjorta ren som snö, men är din själ lika vit?

Jag sitter här i nattens sena timma
men tror knappt att jag är till större tröst
Jag sköter en maskin som sprider ånga
den skänker lindring åt ditt sjuka bröst

Jag undrar om du sover eller tänker
och om du tänker vad du tänker på
Din matta blick som söker morgonljuset
har mist sin ungdoms glans och din hud är så grå

Jag hoppas att du skådat stora vatten
och att livets minnen inte mist sin färg
Jag ser din ande flyga ut i natten
ut från ett enskilt rum på Sabbatsberg

Jag sitter hopplöst hjälplös vid din sida
men känner tjusningen som döden har
Ett paradis där ingen människa lider
Jag är inte rädd att följa, men min lust håller mig kvar