Text och bild: Staffan Castegren

Jag har skrivit om detta tidigare och jag vill även denna gång betona att jag inte raljerar. Alla dödsfall är beklagliga för de närstående, men också i långa loppet oundvikliga. Ingen social distansering i världen kan skydda oss från döden.

Jag var inne på SCB i dag och hämtade lite siffror. Då hittade jag denna sammanfattning om läget i Sverige:

”Under 2000-talet har ungefär 90 000 personer dött varje år, med en topp år 2002 då drygt 95 000 avled. År 2019 dog färre än 89 000 personer, vilket är det lägsta antalet döda under ett enskilt år sedan 1977.”

Under perioden 1 jan – 31 maj 2020 dog 42 815 personer i Sverige. Medeltalet för samma månader de fem föregående åren är 39 481 döda. Skillnaden är alltså 3 334 döda. Denna överdödlighet inträffade under två månader från mitten av mars till mitten av maj när coronan härjade som värst. Nu verkar dödssiffrorna vara nere på normala nivåer igen.

Om inget nytt utbrott av pandemin drabbar landet är det tveksamt om coronan kommer att ge något utslag i statistiken när siffrorna för hela 2020 ligger klara. Bland de döda är ju gamla och mycket gamla klart överrepresenterade. Många av dessa skulle sannolikt ha avlidit ändå under året av andra orsaker. Dödstalen kan alltså komma att hamna under medeltalet en tid framåt.

Sveriges strategi under coronapandemin verkar trots allt ganska rimlig. Vad man inte riktigt förutsåg var hur hårt privatiseringen av apoteken och nedskärningarna i sjuk- och äldrevården skulle slå. Det är där skillnaden mot våra nordiska grannländer ligger. Men i gengäld har vi haft ett tämligen öppet land.

Nu går vi in i en utvärderingsfas, och jag hoppas att inte frågorna tas över av populister och amatörepidemiologer. Vi behöver mängder med vettiga människor som diskuterar vad som hände och vad vi kan göra bättre, och framförallt hur vi går vidare med de stora frågorna, miljön, krigen och den groteska ojämlikheten.