Text och bild: Staffan Castegren
Många av mina vänner verkar mycket oroliga för att drabbas av Covid 19. Somliga låter oron styra sina liv och sjunker ned i leda och depression. Själv bestämde jag mig ganska tidigt att jag inte hade råd att låta månader, och kanske år, försvinna in i någon sorts självvald karantän. Jag är 72 och har för kort tid kvar. Om det nu skulle hampa sig att jag går och dör om ett halvår, skulle jag tycka att det vore rätt försmädligt om jag tillbringat mina sista sex månader med att sitta och stirra in i väggen.
Jag bestämde mig också för att inte låta mig styras av medierna. Jag har valt att tro på Anders Tegnell, men jag tror inte på politiker eller journalister. Därför har jag fortlöpande laddat hem statistik från SCB. Den senaste publicerades 21 september, den heter Preliminär statistik över döda. Där kan man jämföra döda per dag 2020 med ett genomsnitt av de senaste fem åren. Där kan man konstatera att vi 2020 har en överdödlighet fram till 15 september på ca 3 000–3 500.
Det dör ca 90 000 personer i Sverige varje år. Visst finns det många som har en allmän dödsångest, men få går i karantän för att undvika att vara en av de där 90 000. Däremot gör man rätt stora ansträngningar för att inte råka bli en av de 3 500, det vill säga, det nuvarande värdet på överdödligheten. Det är faktiskt inte rationellt. Döden är oundviklig, en dag står han där och knackar en på axeln och säger: Jag har redan länge gått vid din sida.
Jag kan inte oroa mig för min död. Det tar för mycket kraft. Jag måste spela och skriva och tänka. Men jag kan ta ett samhällsansvar och dra mitt strå till stacken för att minska smittspridningen. Det gör jag genom att undvika trängsel och överfulla kommunikationer och genom att tvätta händerna noggrant när jag kommer hem. Jag åker tunnelbana, men aldrig i rusningstid och jag handlar, men bara på tider då jag vet att det är lugnt i affären.
Jag behöver min dagliga promenad och jag har bestämt mig för att vara prestigelös på trottoaren. Det finns ju alltid de där tjugo procenten, de som alltid skiter i allt, och jag sicksackar runt dem och går ut i gatan om det behövs. Det är ju inte för att hålla mig vid liv, utan för att minska smittspridningen. Så när jag ser folk med mobilen uppe, med barnvagn, eller med hund så går jag över på andra sidan gatan. De grupperna är oförbätterliga, men de hade ju generell dispens från att visa hänsyn redan före pandemin.
Det är som att livet har blivit viktigare, och min utmätta tid dyrbarare. Plötsligt har jag fått en bättre arbetsdisciplin och jag jobbar fler timmar per dag än före Coronan. Och jag önskar att jag kunde sträcka ut handen och lugna alla dem som låtit sina liv bli förpestade av mediabranschen och populistpolitikerna. Mitt råd är: Tänk själv och tvätta händerna.