En valsmelodi

Text: Nils Ferlin Musik: Lillebror Söderlundh

Dagen är släckt, mörkret har väckt …

Dikten En valsmelodi publicerades 1930 i Ferlins första diktsamling, En döddansares visor. Han var då bara 32 år, men dikten andas ändå, om inte dödsskräck, så en medvetenhet och en resignation inför dödens oundviklighet. Men det finns också en solidaritet med samhällets fattiga och utstötta, dit ju Ferlin själv räknade sig.

Dikten tonsattes redan 1930 av trubaduren Gunnar Tureson, men den melodi som de flesta känner igen, och den jag sjunger, är Lillebror Söderlundhs från 1939. Ferlin tillhörde en löslig grupp som kallades Klarabohemerna, författare, konstnärer och musiker, ofta med arbetarbakgrund som höll till på nedre Norrmalm i det Stockholm som nu är försvunnet.

Dagen är släckt mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor
fyllda av skarn, slödder och flarn
sova polishus och finkor

Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mej somliga rader
ty jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Grämelsens son i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta
Pajas ack ja, schajas ack ja
Gott kan det vara att veta.

Så skänk mej nu bara ett rimord på sol
när jag redan har använt fiol och viol
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Jag har ingenting alls här i världen att vinna
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals