Text och bild: Staffan Castegren

Jag måste skriva om vanvettet som råder i världen, fast jag vet att ingen kommer att bry sig. Yttrandefrihet innebär inte någon rätt att bli hörd, bara rätten att få ropa ut i tomheten. Ändå måste jag skriva. Jag tänker att om 50 år kommer det finnas folk som undrar: Hur jävla tokiga var de på 2020-talet, fanns det ingen som hade något i huvudet? Och då vill jag att de ska hitta alla oss, vi som ropade vår ångest ut i tomheten.

Det finns en lista på Wikipedia över samtliga krig. Man kan lätt konstatera att den inte på långt när är fullständig, men den är deprimerande nog som den är. Den börjar med det trojanska kriget på 1200-talet före Kristus och slutar med Ukrainakriget som pågår just nu. Eftersom alla krig, utan undantag, följer samma mall: fattiga människor dödar varandra för att rika människor ska få fördelar, kan jag fyllas både av sorg för de fattiga och hat mot de rika.

På listan redovisar de 63 krig efter 1945. Vissa av dem minns man bättre än andra: Frankrike mot Vietnam och Algeriet, Falklandskriget, Iran – Irak, Sovjet mot Afghanistan och Tjetjenien och en del av USA:s alla krig runt vår jord. Det finns dock ingen sammanställning av antalet döda, men vi kan utgå ifrån att det handlar om många miljoner, både soldater och civila, och säkert en miljon ihjälsvultna barn och våldtagna kvinnor, för så har det alltid varit i krig.

Någonting som förvånar mig är att fredsrörelsen är så svag. Vem som helst kan ju inse att mer än 99 % av jordens befolkning förlorar på krig. Även om de inte bor i ett krigförande land kan varubrist och prisstegringar orsaka svår nöd. Varför finns det inte 7,9 miljarder fredsaktivister som står upp och tvingar fram en global nedrustning? Och varför röstar en bred majoritet av våra politiker år efter år för fortsatta anslag till militären?

Det finns två påståenden som används ofta i samband med krig: ”Det första offret i krig är alltid sanningen.” och ”Man kan inte starta krig utan massmedier.” De har nästan blivit plattityder, men det är viktigt att förstå att bägge är sanna. Alla hyggligt bildade människor vet att de är sanna, och eftersom nu journalister och politiker oftast är hyggligt bildade kan man undra varför de gång på gång bortser från denna uppenbara sanning.

I det krig som pågår nu har man enats om vissa grundfakta som inte får betvivlas: 1. Ukraina är ett fritt och demokratiskt land. 2. Rysslands angreppskrig var helt oprovocerat och förs med en grymhet som överträffar alla tidigare krig de senaste 70 åren. 3. Sanktionerna mot Ryssland och det militära stödet till Ukraina har ingenting med världspolitik att göra, utan är bara sympatiåtgärder från den fria världen för det lilla demokratiska landet (1) mot den bestialiska supermakten (2).

Jag tar mig friheten att travestera Émile Zola och ropa: Jag anklagar er, politiker och journalister, för att ni vet om att dessa ovannämnda grundfakta är ren och skär lögn, och att ni ändå spelar med i ett ovärdigt spel som riskerar att utlösa ett världskrig och en kärnvapenkatastrof. Ni vet att ni skulle kunna börja tala besinningens språk, men ni väljer medvetet att låta bli, och jag hoppas innerligt att historien ska döma er för detta.

Ukraina är inte ett demokratiskt land. På alla demokratilistor hamnar Ukraina långt ner. Kriget förs inte mellan två nationella arméer, utan det drar dessutom omkring självständiga militära förband vars politiska agenda är minst sagt oklar. Zelenskyj spelade i en teveserie en folklig politiker som räddade Ukraina. När serien blev en succé erbjöd sig oligarken som ägde tevekanalen att bekosta en valkampanj om Zelenskyj ställde upp i presidentvalet. Han fick över 70 % av rösterna. Men var det personen eller rollfiguren som fick rösterna?

Rysslands krig är liksom alla krig förkastligt och värt vårt fördömande. Det finns inget försonande i det. Det är helt klart att de dödar både soldater och civila, bombar sönder infrastruktur, plundrar och våldtar, men så är det i alla krig. Alla angripare genom historien; svenskar, ryssar, engelsmän, tyskar, kineser och amerikaner har alltid varit fruktade av civilbefolkning. Ryssarna är säkert för jävliga, men att peka ut just dem som värre än andra angripare bidrar bara till krigshetsen.

Sanktionerna mot Ryssland drabbar i princip bara vanligt folk. Oligarkerna vet att de får tillbaka sina pengar och lyxjakter när allt blåst över. Vapenströmmen till Ukraina kan leda till att man beväpnar framtida terrorister, sånt har USA gjort förr. Den amerikanska oljeindustrin vill gärna sälja olja och gas till Europa för dubbla priset. Den oljan ska tas fram genom så kallad fracking, vilket flyttar tillbaka miljökampen minst tio år.

Medierna och politikerna upprepar sina påståenden gång på gång, fast de vet att de inte är sanna, och till slut blir de skrämda av sitt eget vapenskrammel och börjar skrika om upprustning och Nato-medlemskap. Är de nyttiga idioter som aningslöst går USA:s ärenden, eller är de cyniker som Hearst och Pulizer som i princip drog i gång spansk-amerikanska kriget 1898 för att de insåg att krig är bra för lösnummerförsäljningen?

Sverige har varit alliansfritt i över hundra år, Finland sedan andra världskrigets slut. Att bägge länderna nu överväger ett Natomedlemskap, bara på grund av en massiv mediestorm är fullkomligt sanslöst. Man kunde ju tycka att ett sådant viktigt beslut inte får slarvas fram på några månader bara för att tillfredsställa rent populistiska nycker. Lägg frågan på is fram till valet och tillsätt därefter en oberoende kommitté som kan utreda ett medlemskap ur alla aspekter.

Om vi går med i Nato finns ju möjligheten att vi får President Trump som överbefälhavare, amerikanska kärnvapenbaser på svensk mark och att vi blir tvungna att till exempel hjälpa Natomedlemmen Turkiet att jaga kurder. Sverige har en fin tradition av att mäkla fred och skapa trygghet och försoning i världen. Vi ägde en trovärdighet på Dag Hammarskjölds och Olof Palmes tid. Dit borde vi sikta igen.