Text och bild: Staffan Castegren

De kom över havet från öster
tysta skogsfinnar på jakt efter ödemark,
folktomma skogar att bruka på gammalt sätt
hugga, barka, bränna och sedan i askan
sätta svedjeråg, rovor och kanske en blomma.

Men den magra jorden gav några år bara
sedan måste nästa skog vara bränd och redo
och sedan nästa och nästa tills efter många år
de åter svedde platsen där de börjat och i askan
satte sin svedjeråg, sina rovor och kanske en blomma.

Men kronan ville bruka skogen på annat sätt
odla högmod och stormaktsdrömmar,
stångjärnshyttor för export och vapen,
tjärkokerier till krigsflottors behov
och skogsfinnarna drog tysta vidare norrut.

Men tiden hann alltid i kapp dem
Sågverk och massafabriker vid norrlandskusten
hade omättliga behov av hugget timmer.
Mot baggböleri och storbönder stod de sig slätt
och de slutade som skogsproletärer hos bolagen

Men svedjebruket fortsatte i än större skala.
När skogen sinat hittade man nya skogar
miljontals år gamla, smälta till olja och kol,
och de brände och brände utan sans
för att driva sina monstruösa fabriker.

Skogsfinnarna levde trots allt ett cirkulärt liv.
När barnbarnen kom åter till gamla svedjor
hade brandnävor, sly och barrskog återhämtat sig.
Till dagens skövlade kalhyggen bär de ingen skuld.
För artdöd och monokultur ska andra människor svara.

Dagens svedjebruk lever i ständig obalans
med vatten, sten, jord, luft, människor och djur.
De fiskar rent i haven, bergen mals till död lera,
de utarmar jorden och förändrar lufthavet,
och de ger folk betalt för att förspilla sina egna liv.

Och varför gör de allt detta, är det för sitt livsuppehälle?
Nej, det är för att öka sin redan groteska rikedom.
De vet att de fördärvar grunden för allt liv,
men ännu en lustjakt, ett flygplan, ett vinslott
och känslan av den totala makten, är alltid viktigare.

De finns i alla länder och lyder inga länders lagar
blott den egna gruppens, den lilla eliten
som vistas i en högre sfär på en ofattbar olymp.
Där ser de ner på sina marionetter, politiker, militärer
domare, skribenter och det fördummade folket

För de äger allt, den bästa jorden, de största husen,
industrierna för vapen, bilar och tröstegods.
Deras båtar och medier fraktar råvaror och lögner
deras pengar och tankesmedjor förblindar oss
till okunskap, aningslöshet och handlingsförlamning

Vi lever i knivseggarnas tid. Varje beslut kan kasta oss
antingen mot förintelse eller återhämtning.
Eliten ger aldrig med sig. Deras idioti och girighet
kommer att förstöra villkoren för människor
och många andra livsformer. De måste helt enkelt bort.

Var finns de svedjebönder som nu skulle behövas
till att bränna av allt sly av tvivel och tröstlöshet?
Var ska elden tändas som samlar världens alla folk,
till att störta våra herrar och rädda vår jord?
Men här tar dikten slut. Den orkar frågan, men inte svaret.