Text och bild: Staffan Castegren

Pappa spelade sopran.

Det hände sig, medan mina föräldrar ännu levde, att vi träffades och spelade blockflöjtskvartett ihop. Det var pappa, mamma, min syster och jag. Vi var väl inte så där rasande bra, men vi hade det trevligt och det var huvudsaken. Modern musik var bannlyst. Inget yngre än två hundra år. Favoriterna hittade vi i femton- och sextonhundratalen. Pappa skrev även enkla arrangemang på bachfugor och haydnkvartetter. Men sedan fanns det ett stycke som vi alltid försökte oss på, men som vi aldrig lyckades spela till slut.

För den som inte spelat blockflöjt måste jag förklara hur det är. Med snipig mun och behärskad andhämtning är man mycket känslig för allt som kan störa luftströmmens fria flöde. Man kan till exempel inte äta kex och spela blockflöjt och man kan inte skratta. Stycket vi aldrig rådde på hette Der Schlangengesang. Kompositören var okänd. Anonymus um 1600 stod det i noterna. Det var inte svårt alls. Hemma kunde vi var och en spela igenom våra stämmor utan mankemang. Det var när vi skulle sätta ihop dem som det blev så obeskrivligt löjligt att det inte gick att hålla sig för skratt.

Inledningen brukade gå bra, åtminstone första gången innan vi skrattat upp oss, men sedan skulle syrran spela solo på sopranen medan vi andra ackompanjerade. Pom fjutt, pom fjutt, pom fjutt fjutt lät det och då brast det alltid för oss. Vi skrattade så tårarna rann och flöjterna gled ur våra händer. Sedan lugnade vi oss och intalade oss själva att nu måste vi skärpa oss, och vi lovade dyrt och heligt att att inte vara den förste som började skratta. Men redan vid det första fjuttet var det färdigt igen.

Vi fantiserade mycket om vem denna Anonymus kunde varit. Vad levde han för liv? Fanns det en fru Anonymus och kanske fjorton anonyma barn? Vad pratade de om på kvällarna i de sköna vaxljusens sken? En gång försökte jag att spela in stycket ensam på en flerkanalig bandspelare. Jag valde ett tillfälle när jag hade svår huvudvärk och grava ekonomiska problem och när jag oroade mig mer än vanligt över tillståndet i världen. Men inte ens då gick det. Jag lade stillsamt tillbaka flöjter i sina fodral, ryckte på axlarna och insåg att livet kanske inte var så hopplöst i alla fall.

På den tiden var det några eldsjälar som anordnade kammarmusikaliska konserter på galleri Heland i Kungsträdgården och en kväll skulle det komma en rysk blockflöjtskvartett. Min syster och jag gick dit för att lyssna. Det var tre dystra herrar och en dam som tycktes lida av kronisk tandvärk, men de spelade underbart. Vi fick höra några av våra egna nummer, framförda så att vi fick gåshud på armarna och tårar i ögonen. Men när konserten var slut flög fan i syrran. Hon gick fram till musikerna innan de lämnade scenen och på en blandning av kända och okända språk lyckades hon få dem att göra ett försök med Der Schlangengesang. Noterna hade hon, tydligen med just detta mål för ögonen, tagit med sig.

Utan ett leende satte de sig ner och började spela. Början gick bra. Javisst, början gick alltid bra, men sedan kom det: Pom fjutt, pom fjutt, pom fjutt fjutt och de bröt ihop fullständigt. Det ryska svårmodet är kanske legendariskt, men jag försäkrar att det ryska gapskrattet överträffar det mesta. De skrattade så att jag trodde att de skulle spricka i sina ukrainska fogar, och damen med tandvärken måtte ha fått en andlig rotfyllning som i ett slag gjorde henne problemfri. Publiken var med på noterna och folk som passerade i parken undrade om de missat något när en kammarmusikkonsert kunde framkalla sådana reaktioner.

Sedan gick ett år och jag passerade Östberlin, på väg hem från Prag. Där hittade jag i en musikaffär en urgammal LP-skiva med en kinesisk blockflöjtskvartett. På omslaget kunde jag läsa, under över alla under: Der Schlangengesang. Anonymus um 1600, 2.14 min. Jag lyssnade inte på den där, men jag skickade ett telegram hem: Sensationellt fynd. Samling onsdag. Och på onsdagen träffades vi hemma hos pappa och mamma. Förväntansfulla radade vi upp oss framför grammofonen och lyssnade. Där kom inledningen, och solot, och reprisen och slutet, 2.14 min och ingen av oss hade ens dragit på munnen. Utan ett ord tog vi fram instrumenten och spelade låten från start till mål och vi insåg plötsligt vilket otroligt uselt stycke musik det var och vi spelade det aldrig igen.