Möte med musik

Text och musik: Gösta Kullenberg

Över axeln hänger vita silkessjalen som jag sett på bild nån gång i Filmjournalen …

Gösta Kullenberg 1909–1958 var journalist till och från. En tid var han korrekturläsare på Nordisk Familjebok. Under långa tider som arbetslös började han skriva och framföra egna visor. Jag kan sympatisera både med hans livsöde och med drömmaren i den här visan.

Vi får följa en man som hör musik från ett öppet fönster när han passerar utanför på gatan. Ordet mezzanin betyder ett våningsplan med mindre fönster och lägre takhöjd än de andra våningsplanen.

Omedelbart fantiserar han om en vacker kvinna som spelar Chopin, och i sista versen är han i rummet och njuter av musiken och av kvinnans sällsynta skönhet. Men verkligheten kommer ifatt honom, en grålätt man, där han står och drömmer.

Möte med musik – text
Gösta Kullenberg

Liksom en ärla på smala ben
som trippar runt kring en blomma
ser jag musiken ta form och sken
i allt det fyrkantigt tomma

Från ett fönster halvt på glänt i mezzaninen
strömmar toner genom blåa rullgardinen
trillar ut och blir, jag tror en vals utav Chopin
Ensam står jag nittonhundratalsbarbaren
plus en cykel längre bort vid trottoaren
medan hela gatan annars tycks ha gått i säng

Liksom en ärla på smala ben
som trippar runt kring en blomma
ser jag musiken ta form och sken
i allt det fyrkantigt tomma

Tänk vad musiken då hittar lätt
till själens mjuka partier
Tänk vad den färgar på något sätt
och blåser upp fantasier

Plötsligt ser jag genom muren, grå och solkad
klart en våning av min fantasi befolkad
med en vacker flicka sittande vid ett klaver
över axeln hänger vita silkessjalen
som jag sett på bild nån gång i Filmjournalen
väggens Tavelmozart hänger ovanför och ler

Tänk vad musiken då hittar lätt
till själens mjuka partier
Tänk vad den färgar på något sätt
och blåser upp fantasier

Och som jag står här en grålätt man
med vardagsvecken i pannan
är det precis som jag själv försvann
och liksom blev till en annan

Se, som fjärilsvingar skrämda av pedalen
fladdrar pianistens händer i finalen
medan hela rummet brusar som en vårlig älv
Lutad mot klaveret står en man betagen
av musiken dels, och dels av anletsdragen
hos den sällsynt vackra flickan – det är visst jag själv

Och som jag står här en grålätt man
med vardagsvecken i pannan
är det precis som jag själv försvann
och liksom blev till en annan