Nocturne

Text och musik: Evert Taube

Vårnattsvind svalkar dig, sov på min arm

Nocturne ingår i vissamlingen Ballader i det blå från 1948. Frågan är om inte det här är den mest okända av Evert Taubes alla kända visor. Det är paradoxalt, för om man sjunger ”Sov på min arm” så vet en stor del av Sveriges befolkning att det är Taube. Men om man frågar vad den handlar om kan väldigt få redogöra för det, även om de har texten framför sig.

Jag har spelat den på en begravning en gång. Beställarna verkade tycka att ”Sov på min arm” var synonymt med ”Vila i frid”. Åkej, ett gig är ett gig, så vi körde låten, en sångerska och jag, utan att någon, inte ens sångerskan, reflekterade över att vi framförde en av Taubes allra mest erotiska kärlekssånger.

I visan ligger en man och en kvinna tillsammans. Kvinnan sover på mannens arm. Hennes kinder blossar och hon är lycklig och varm. Senare får vi veta att hon har bar överkropp, sannolikt är de båda nakna. Det är uppenbart att de vilar ut efter ett samlag där de nått ömsesidig tillfredsställelse.

Mannen tittar på kvinnan och fantiserar om att hon drömmer och genomlever kärleksstunden en gång till. Han vakar över hennes sömn, fylld av kärlek. Så går månen upp och lyser på dem och han ligger i timmar och ser hur månljuset vandrar över hennes bröst. Han reflekterar över orgasmen, om hur hjärtat kan hysa en helig frid ”mitt i den virvlande blodstormens larm”.

Men det finns vissa människor som tolkar den här texten på ett annat sätt. De menar att den handlar om en våldtäkt. Fast då lyssnar de inte på hela dikten, utan lyfter bara ut vissa ord. Det är framför allt två rader: ”Flyr mig i drömmen som våg flyr vind” och ”Fångas igen, flämtar, strider”.

Evert Taube var en mycket bildad och beläst man, med dragning åt den klassiska kulturen, snarare än åt modernismen. Han liknade gärna sig själv vid Apollon, särskilt i relation till sin hustru Astri. Historien med den flyende Daphne är en arketypisk bild som förekommer i flera av hans visor. I liknelsen mannen som vinden och kvinnan som havet är det inte helt självklart vem som är överordnad. Och att livet, kärleken och döden beskrivs som en strid är ju inte direkt ovanligt i litteraturhistorien.

Om man bara läser Taube i en nutida kontext är man lika barbarisk som den kejsare som Evert har diktat om, han som gav upphov till den kinesiska hostan när han lät bränna alla böcker i Kina. Den som vill att historien ska börja med vår rysliga tid är inte bara inskränkt, utan även totalt humorlös och det är nästan det värsta brottet.

Fast jag måste förstås poängtera att jag inte vet hur det var i verkligheten den där natten. Det vet bara Evert och Astri, och de är borta bägge. Det enda jag bedömer är vad som faktiskt står i den här underbara visan, om mannen och kvinnan som ligger hos varandra efter kärleksakten och låter sig svalkas av vårnattens vind.

Nocturne – text
Evert Taube

Sov på min arm. Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind

Fångas igen, flämtar, strider
Vill inte, vill, och blir åter kysst
Slumra min vän. Natten skrider
Kärleken vaktar dig ömt och tyst

Sov på min arm. Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt
och på din barm, o min kära
täljer dess återglans timmarnas flykt

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodstormens larm
Slut är din strid. Månen lyser
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm