Text och musik: Evert Taube

Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen …

Denna visa publicerades först i Sjösalaboken från 1942. Ute i Europa rasade det andra världskriget och kanske kändes det extra viktigt då att skildra försommaren i Stockholms skärgård. Många barn har suckat när de tvingats sjunga den här sången i skolan, och de har fnittrat åt Rönnerdahls lurviga ben. Men när jag är där ute i skärgården är det självklart att gå ut halvklädd på morgonen och kissa, känna på luften och se vart vädret drar.

Visan är väldigt skickligt byggd med refrängen som varieras. Först konstaterar han blomprakten själv. I nästa vers berättar han om den för ekorren och göken. I tredje versen är det ungarna som ser den i pappas blomsterkrans och i den sista versen är det till slut bara naturen själv som förstår varför Rönnerdahl orkar fortsätta sitt strävsamma liv.

Sjösala vals – text
Evert Taube

Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng
Hör min vackra visa kom sjung min refräng

Tärnan har fått ungar och dyker i min vik
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vaderna
Lycklig som en lärka uti majsolens sken
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren

– Kurre, kurre, kurre nu dansar Rönnedahl
– Koko, och göken ropar uti hans gröna dal
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Rönnerdahl han binder utav blommor en krans
fäster den kring håret det gråa  och rufsiga
valsar in i stugan och har lutan till hands
väcker frun och barnen med drill och kadens

– Titta, ropar ungarna, pappa är en brud
med blomsterkrans i håret och nattskjortan  till skrud
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner
Sällan får han rasta, han får slita för två
Hur han klarar skivan,  kan ingen förstå

Ingen utom tärnan i viken hon som dök
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol