Sololà

Text och musik: Evert Taube

Och luften vänjer sig vid fågelns vingar …

Sololà kommer från en samling från 1953 med den ödmjuka titeln Sju Taube-Triumfer. Namnet kommer sig kanske av att det inte är Taubes vanliga förlag utan Schlagerförlaget Musik AB som är utgivare. Vara hur det vill med det.

Jag har valt att tolka denna visa utifrån ett perspektiv som inte är heteronormativt. Med detta vill jag inte framföra några som helst åsikter om Everts sexuella preferenser, eller mina egna. Stor lyrik är tolkningsbar, så enkelt är det.

Sololà är ett dels ett ortsnamn, dels ett mansnamn, troligen är det den flöjtspelande herden som heter så. Han spelar om kvällen och betraktaren känner hur ett regn mjukar upp förtorkade ställen i själen och han beskriver hur herden kryper under fällen och hur bädden formar sig efter hans unga kropp.

Detta är som det ska vara. Luften vänjer sig vid fåglarnas vingar, liksom havet vid vinden och ringen vid fingret. Ingenting mänskligt är egentligen onaturligt. När skogen väl har förstått att jag har bejakat mina känslor svarar ekot på min enkla sång.

Sololà – text
Evert Taube

En herde spelar på sin flöjt om kvällen
och flöjten vänjer sig och låter bra
Och regnet faller över torra ställen
och marken vänjes vid vad den skall ha

När Sololà har krupit under fällen
då vänjer bädden sig vid Sololà
När Sololà har krupit under fällen
då vänjer bädden sig vid Sololà

Och luften vänjer sig vid fågelns vingar
och havet vänjer sig vid vindens gång
Och ringen vänjer sig vid handens fingrar
och snabba bäcken finner fort sitt språng

När skogen lärt sig hur min stämma klingar
då svarar ekot på min enkla sång
När skogen lärt sig hur min stämma klingar
då svarar ekot på min enkla sång