Text: Tomas Tranströmer

Tomas Tranströmer, född 1931 är poet, översättare, psykolog och Nobelpristagare i litteratur. Hans föräldrar var intellektuell lägre medelklass, fadern redaktör, modern lärare. Efter studentexamen läste han både litteraturhistoria och psykologi, och under en stor del av sitt liv har han varit verksam som psykolog.

Debuten med samlingen 17 dikter 1954 prisades av en enig kritikerkår och hans författarskap är översatt till många språk. År 1990 drabbades han av en stroke som ledde till partiell förlamning och talsvårigheter. Hans senare diktning har naturligtvis påverkats av det

Denna dikt, som är en av Tranströmers mest kända, kommer från samlingen För levande och döda från 1989. Den påminner mig om Hesses Stäppvargen där huvudpersonen Harry Haller hånas av Mozart för att han inte kan uppleva den sanna kärnan i musiken även om den råkar framföras på en eländig vevgrammefon.

I Tranströmers dikt vallas jagpersonen med visst obehag med andra turister genom en romansk kyrka. Plötsligt kommer “Mozart” i form av en ängel utan ansikte och visar honom hur kyrkan och människosjälen är ett och uppmanar honom att vara stolt. När han tårögd kommer ut i solen kan han vidga sin insikt och göra den allmänmänsklig.