Text och bild: Staffan Castegren

Varje grupp av människor består av individer, med sina känslor och sin kreativitet.

I dag är det åtta månader sedan. Det var en söndag. Det var ingen riktig vinter, men rätt kallt. Många tusen människor, ovetande om varandra, tittade ut genom fönstret den morgonen och tänkte att det är bäst att klä sig ordentligt, en extra tröja, en yllesjal och lammskinnet i barnvagnen. Folk åt frukost, ungarna såg på teve. Kanske syrran ringde:
– Ska du gå?
– Jo, jag känner verkligen att jag vill.
– Ja, jag med.
Mycket folk på tunnelbanan. Det tog fem minuter minst att komma från perrongen ner till torget. Det var då man började förstå att man var en del av något stort.

En vecka tidigare hade det varit en liten demonstration i Kärrtorp, folk som ledsnat på att deras förort kladdades ner varenda natt med rasistiska slagord och nazistsymboler. Några hundra människor stod där och frös, ungdomar, pensionärer, barnfamiljer. En talare kämpade med en rosslig högtalare, ni vet, som det brukar vara. Då plötsligt kom det en grupp nazister in på torget. De kastade sten och flaskor och smällare på demonstranterna. Det blev panik, föräldrar skyddade sina barn, medan andra gick till motangrepp och försökte jaga bort rasisterna. De fåtaliga poliserna stod handfallna. Kommentarerna i medierna talade om bråk mellan rasister och antirasister, men den här gången svalde inte folk den berättelsen.

Den här gången hände något som skrämde, inte bara nazisterna, utan även makthavarna och medierna. Bortåt 20 000 människor från hela Stockholm bestämde sig för att samlas i Kärrtorp och visa att nazistiskt våld på gatorna inte är acceptabelt. Det som skrämde var att det inte var frågan om 20 000 huliganer, inte 20 000 virrhjärnor eller terrorister, utan vanliga medborgare, folk som betalar skatt, som röstar i valen, som köper tidningar. Det var inte en hotfull hord antirasister utan något ännu farligare: 20 000 vanliga människor som säger ifrån med kraft. Och plötsligt insåg alla partier (utom ett) att de måste ha med representanter i demonstrationen, och plötsligt skrev medierna om den mäktiga demokratiska manifestationen i Kärrtorp.

Rolf Wikström sjunger i en av sina sånger: ”Vi har inget annat än vår solidaritet”. Demokratin är viktig, men den har sina begränsningar. Det är så många missförhållanden vi aldrig får rösta om: människoföraktet i medier och reklam, resursslöseriet och den idiotiska idén om ständig tillväxt. Det finns färdiga berättelser, och vi föds in i meningslösa konflikter: AIK – Djurgården, pc – Mac, kristen – muslim, svart – vit, USA – Kina. Men det finns också en enklare berättelse: om den där procenten som med berått mod plundrar världen, och om oss andra, och ibland måste vi våga förenkla, fast vi blir förlöjligade.

Vi som gick upp den där morgonen för åtta månader sedan och tittade ut genom fönstret och bestämde oss för att demonstrera mot nazismen visade någonting som vi egentligen redan visste. Förändring är möjlig, och precis som för arbetarrörelsen på 1900-talet är solidariteten det enda verkliga vapnet.