Text och bild: Staffan Castegren

Två medtrafikanter på Ikeabussen mot stan.

Vad gör man som fotograf om man vet att man inte är någon Christer Strömholm eller Anders Petersen? Jag har sagt förut att jag är flanör. Jag ser människor, men jag vågar inte alltid fotografera dem. Om jag ser folk som är utstuderade på något sätt, och dessutom ser glada ut, då ber jag att få plåta dem. Men lika ofta ser jag människor som har fel kläder, fel frisyr eller fel livsinnehåll och som vet om det, men ändå går omkring på stan i ett självdestruktivt lidande. Dem kan jag inte be att de ska posera för min kamera. De skulle ju förstå att det är deras olycka, deras misär jag vill fånga och kamma hem tvivelaktiga poäng på.

Härom dagen såg jag en länk på Facebook om en långtradarchaffis som låg och dog i sin hytt efter en bilolycka, medan ett antal medtrafikanter stod och filmade förloppet med sina mobiler. Jag vet inte om det är sant. Internet är ju en jävla soptipp. Men om det nu var så; vad är det som rör sig i dessa människors huvuden? Tror de att de kan sälja materialet till medierna? Tror de att de ska få massor med lajks på Facebook? Nej, det är något annat. Mobiltelefonen har blivit en talisman som skyddar mot obehag. Det är ett sätt att stoppa huvudet i sanden (något de kloka strutsarna för övrigt aldrig gör).

När jag var gatumusikant i tunnelbanan hände det sig ibland att flödet av människor tillfälligt sinade mellan två tåg. Jag fortsatte spela, eftersom jag tycker om att spela. Om det då kom en ensam person tog han eller hon osvikligt upp sin mobil. Varför? Var det så livsavgörande att kolla sms:en just där mellan de ekande kakelväggarna? Nej naturligtvis inte. Han såg mig och insåg att situationen krävde någon form av mänsklig interaktion: att ge en slant, att le lite grand eller göra något annat outhärdligt. För att slippa det tog han upp sin mobil.

En mobils tekniska förmågor går att specificera i en manual. Men jag undrar om den skulle ha nått en sådan monumental framgång om det inte varit för de sociala och psykologiska funktionerna. Förutsåg tillverkarna och trafikbolagen detta? Den annonserades redan från början med maktspråk. En man hanterar sin mobil. Det han gör är viktigt. Han får absolut inte störas. Denna prioritering har följt med in i våra dagar och fördjupats. Ringer det på mobilen svarar man, även om man är i kyrkan, eller talar en självmordskandidat på Västerbron till rätta, eller sitter i total närhet och ammar sitt barn.

Att möta blick ute på stan, att intressera sig för vad som händer, kort sagt; att vara här och nu, har blivit lite påfluget och ofint. Siv säger att jag är som en jävla ekorre som tittar åt alla håll när vi sitter på bussen. Men jag har märkt att det finns ett uppdämt behov av att bryta den här isoleringen. Det händer ofta att jag växlar några ord med främmande människor, och i åtminstone åtta fall av tio blir de glada. Vart de två personerna på bilden hör är svårt att säga. Jag fick inte tillfälle att slå mig i slang med dem. Jag råkade ha kameran framme och brände av en bild på måfå. Det här är en otypisk bild, eftersom jag normalt inte skulle våga ta den, men det är en typisk syn om man stänger av sin mobil och har modet att möta världen och sina egna tankar i realtid.