Text och bild: Staffan Castegren
Fångad i ett tidsfönster mellan kitsch och patetik
Den här lilla flickan träffade jag en dag ute på Skogskyrkogården. Jag promenerar stundom där, gärna i olika slags väder; dimma, höstrusk eller en gnistrande vinterdag. Asplunds arkitektur svarar lyhört mot alla skiftningar i ljuset, ändrar sitt uttryck och känns ny och annorlunda varje gång man kommer dit. Skogskyrkogården är med rätta klassad som ett omistligt världsarv av Förenta Nationerna.
Jag kallar henne fjärilsflickan, men de som en gång smyckade gravstenen med den här lilla figuren tycker kanske att hon är en ängel. Hon har ju lite Disneytycke och skulle väl kallas kitschig, om det inte vore för spindeltråden och den väderbitna ytan. Den här flickan sliter ont under väder och vind, det är uppenbart, men ändå utstrålar hon samma fridfulla glädje, och det kommer hon göra även när förfallet gått ännu längre. Men då kanske uttrycket blir lite för patetiskt.
Min text i dag handlar som ni märkt om förändring, vilket ju lär vara det enda, förutom döden, som man kan vara riktigt säker på. När vi 1969 skulle hitta på ett namn till vår dotter fastnade vi för Amanda. Det var inte så vanligt då, men vi tyckte om den mjuka klangen och den passande betydelsen; den älskansvärda. Därför blev jag förvånad när jag i förordet till en av mina favoritböcker, Olle Strandbergs Pegas på villovägar, läste följande ord: “Det fordras litteraturhistorisk fantasi för att inte stötas av namnet Amanda hos Stagnelius”. Den texten skrevs på 40-talet.
Man kan alltså konstatera att namnet Amanda var högromantiskt för Stagnelius på 1810-talet, humoristiskt för Emil Norlander på 1910-talet, som i kupletten om Amanda Lundbom, stötande för Olle Strandberg 1943 och åter välklingande för oss unga föräldrar 1969. Det är frestande att beskriva det hela som en pendelrörelse. Allt kommer tillbaka, historien upprepar sig, men så är det inte. Man kan älska Stagnelius diktning, men man kan inte läsa den som den lästes då. Nästan två hundra år har lagt sin irreversibla förståelse över orden. Det är inte samma ord längre, inte ens namnet Amanda.
Jag minns en dröm jag hade när jag var nio tio år. Alla elever i Högalidsskolan där jag gick skulle samlas längst ner på skolgården. Framför oss stod en grupp militärer. Kaptenen sa: Vi kommer att skjuta tre salvor. De som lever efter det är fria att gå sin väg. Jag såg dem höja gevären, sedan vaknade jag. Den drömmen gjorde mig till glödande pacifist. Men tio år senare skulle jag mönstra och fick som vägrare tala med en präst om mina samvetsbetänkligheter. Jag sa att jag inte hade några sådana, att Vietnams folk hade rätt att försvara sig och att jag skulle ta till våld om svensk militär började skjuta på svenska arbetare.
I dag är jag inte lika säker. Jag är rädd för att bli dödad, men ännu mera rädd för den bottenlösa avgrunden man faller i om man dödar en annan människa. Jag tror på kampen, men anar att utvecklingen gått så långt att det inte kan finnas någon segrare i ett världskrig. Den politiska makten må ha växt ur en gevärspipa på Maos tid, men den förstörelsekraft vapenindustrin välsignat vår värld med har passerat alla gränser. Våra ödesfrågor måste nog lösas genom nedrustning och förhandling.
Nu kommer väl förstås någon och säger: När fan blir gammal blir han religiös. Men den som säger så fattar ingenting, varken om historia eller psykologi. Fan har alltid varit gammal och han blir aldrig någonsin religiös. Möjligen kan man tänka sig att Fan och Gud genom årtusendena kommit att nå en viss förståelse för varandras ståndpunkter. Men det är en helt annan sak.