Text och bild: Staffan Castegren

Allt var sig likt och jag blev lite sorgsen …

Vilken sommar vi haft. Jag har inte badat så här mycket sen jag var liten grabb. Och jag har cyklat också, på samma gamla grusvägar som då. Vi brukar ju sticka ut med husvagnen på somrarna, Gerda och jag, men i år gick hon och bröt benet och blev sängliggande och jag visste först inte vad jag skulle ta mig till. Jag har bott här i trakten i hela mitt liv, på två olika adresser inom 200 meters radie. Det är därför jag brukar säga att jag behöver komma bort på sommarn. Men just i år blev det inte så. Jag måste ju stanna hemma och hjälpa Gerda, och handla och städa och laga mat och så.

Jag tar oftast bilen om jag ska nånstans. Men i år fick jag en idé om att utforska hembygden. Därför tänkte jag att jag skulle rusta upp pappas gamla cykel. Den stod ute i ladan, precis som han lämnade den. På pakethållaren satt fortfarande hans unikabox fastspänd och i den packade jag ner handduk, badbyxor, några smörgåsar och en flaska med Gerdas fläderblomsaft. Min första tur blev, utan att jag tänkte på det, genom skogen till sågen. Den vägen cyklade han i trettio år, det var nästan som att cykeln själv valde. Både morfar och farfar jobbade där, och när jag var sexton började jag själv på sorteringen på virkeslagret. Men så en dag, nån gång på 70-talet, sålde de företaget till AB Papyrus och lokaltidningen jublade. Wallenbergsfären står för långsiktighet, skrev de. Men året därpå lade de ner sågen och kalhögg skogen. Och pappa blev arbetslös och satt på förstukvisten och trummade på gungstolens armstöd med de åtta fingrar han hade kvar.

Fast mitt allra första jobb var i kiosken på badet vid Göksjön. Där var det så grunt, så att fina somrar var det varmt i vattnet redan i mitten av juni. Kiosken drevs av makarna Söderlund som var kyrkvärdar i Filadelfiaförsamlingen nere i byn. Alla tyckte om dem, men de var ganska elaka mot oss ungdomar som jobbade där. Ändå saknar jag den tiden. Vi var tre killar som höll ihop. Jag brukade tänka att vi var de tre musketörerna, men jag sa aldrig det. Krilles pappa var lärare på gymnasiet inne i stan och Görans jobbade på kommunen, alla som ville ha bygglov måste gå till honom. Ibland var det som att det blev fel när jag sa saker och Krille och Göran tittade på varandra och skrattade åt mig. Men vi fiskade mycket ihop och mekade med mopparna, och där var ju jag rätt bra.

Ja, så här var det hela tiden när jag var liten och det höll i sig en bra bit in på 60-talet. Man kände alla i byn och alla som var uppe vid Göksjön och badade. Inga turister, inga främlingar, bara folk från trakten. Jag vet inte varför det tog slut. Det började hända saker som man inte fattade och en bit in på 70-talet var plötsligt allt annorlunda på något sätt. När vi gick ut nian skulle Krille och Göran gå vidare till gymnasiet, men jag var trött på att läsa och började på sågen. Vi träffades ju fortfarande, men det blev mer sällan, för de måste plugga rätt mycket och jag var trött av att stapla bräder hela dagarna.

Och som sagt, det hände en massa saker. Jag minns en gång när Hep Stars skulle komma till folkparken. Jag tror det var 1968 och jag hade verkligen sett fram mot det, och jag tänkte att vi skulle gå alla tre. Men de skulle in till stan just den dan och höra ett annat band som hette International Harvester.
­– Vad fan, det är ju en skördetröska, sa jag. Min kusin har en mössa som det står International Harvester på.
Men de bara skrattade åt mig på det där sättet och åkte i väg med fem-bussen. Några veckor senare hörde jag deras band på radion och det lät verkligen som en skördetröska. Det var jättedåligt och jag fattade ingenting.

Men allt det där var då. Nu i sommar har jag cyklat runt på alla småvägar, men det går egentligen lika bra på stora vägen, ja, jag kallar den så fortfarande. Det är nästan ingen trafik längre sen de drog nya vägen norr om åsen. Konsum lade de ju ner -94. De stod tomt några år, sen kom Mahmud och öppnade pizzeria och minilivs. Det är klart att ingen var särskilt glad åt att se invandrare i byn, men vi har väl vant oss. Inne i stan finns det turkar, afrikaner och vietnameser och jag vet inte allt. Det har blivit för mycket tycker jag. Jag röstade på Sverigedemokraterna förra valet för de vill att det inte ska vara så mycket invandrare och att det ska bli som det var förut i Sverige, och det tycker jag med.

Det var bättre förr, innan allt skulle vara så effektivt, innan de la ner allt som inte lönar sig. Jag känner ju många som har egna företag, men de har svårt att få lån i banken och kommunen frågar aldrig dem när det är upphandling, och det bara för att de är små och inte tjänar så mycket pengar. Och tänk som de ställde till det inne i stan och rev hela centrum. Jag minns de där vindlande gatorna som fanns före Åhléns och parkeringshuset och ICA. Gerda bodde faktiskt där, på Norra Skolgatan 4, hennes farsa var skomakare och hade verkstad i huset. Fast vi träffades på Folkets Park, hemma i vår by. Jag kommer ihåg hur jag sprang ner till Caltexmacken och köpte mina första kondomer i Durexautomaten där. Jag cyklade dit härom dagen. Allt var sig likt och jag blev lite sorgsen. Jag förstår inte riktigt varför. Gerda och jag har det ju bra. Vi är också som vanligt. Det är som att hela världen, utanför vår by har ändrat sig och blivit så himla konstig.

Görans pappa fick jobb i Göteborg, så de flyttade dit och vi slutade träffas. Krille bodde kvar några år, men han blev med i nån förening, inne i stan som samlade pengar åt Vietnam. Han tyckte att jag också skulle vara med.
– Du är ju arbetarklass, sa han, du borde kämpa mot imperialismen.
– Varför då? undrade jag. Jag är sosse och jag är med i facket. Så är det med oss knegare. Så gör farsan och så gjorde morfar och farfar och alla andra i min familj.
– Sossarna är borgerliga, sa han. Du ska gå med i KFMl.
– Äh, dra du åt helvete, sa jag och det var nog första gången jag sa emot honom ordentligt. Jag blev rätt förvånad, faktiskt, och det blev han med.
Ja, sen tog han studenten och flyttade till Stockholm. Vi ses nångång ibland. Han behöll sin farsas hus som sommarställe. Nu är det inte så mycket KFMl, snarare Miljöpartiet.

Det är tur att vi bor så billigt och att jag är rätt händig. Jag fick ju huset efter pappa och det har inga lån och lågt taxeringsvärde. Ved får vi hämta hos släkt och vänner. Jag var vaktmästare i skolan innan de lade ner den. Sen dess har jag hjälpt folk att bygga och reparera, och meka med bilar, ta ner träd och sköta enklare transporter, jag har en gammal skåpbil som bara vägrar att gå sönder, förutom Volvon och husvagnen. Det har mest varit svartjobb så pensionen är ju inget vidare. Jag ska rösta på SD i år igen. Det är ju självklart att det blir bättre om det inte är så många invandrare som ska ha socialhjälp hela tiden. Fast Mahmud får vara kvar, tycker jag. Han är faktiskt väldigt bussig.

Här finns en sång som handlar om en annan marginaliserad människa.