Text och bild: Staffan Castegren

Är detta en feministisk fråga?

Den här bilden är tagen från 69:ans buss ute vid Kaknäs en kylslagen dag i början av mars. Jag vet inte vad jag ser. Allt är oklart. Till och med bilden är oskarp. En man står i kortbyxor, knästrumpor och vit skjorta med en tuba i famnen. En kvinna, som är mer lämpligt klädd, har hängt på honom en varm jacka. Båda ser åt vänster på något utanför bilden.

Han är kanske konstnär, eller snarare, han ser sig som konstnär. Han behöver inte ens vara musiker. Tuban blir bara en symbol för otympligheten i hans anspråk, hans förväntan. Han har kanske kallat Stockholms hela befolkning till en installation runt Kaknästornet, och de enda som kom var de själva, och det är hon som måste ta hand om hans totala brist på verklighetsförankring.

Är detta en feministisk fråga? Jag kommer att tänka på Carl Milles. Under början av sin karriär fick han inga jobb. Då arbetade hans syster och hans hustru, som båda var duktiga konstnärer med måleri, formgivning och illustrationer och försörjde familjen med detta. När sedan mannen/geniet steg i anseende lade kvinnorna ner sin verksamhet och blev personal i hans marktjänst.

Sven Hedin levde till sin död på Norr Mälarstrand 66 i en etagevåning, där han själv bodde överst och hans ogifta systrar som skötte om honom, en trappa ner. Geniet hade fullständig arbetsro. Det finns otaliga exempel: Fredrika Runeberg, Karin Larsson, Sigrid Hjertén. Men vad händer på bilden ovan? Är detta en feministisk fråga?

På stan har jag sett en affisch med parollen: ”Feminism utan socialism”. En bild av en kvinna med ett ansiktsuttryck som Folkpartiets tänker ska ge trovärdighet åt denna utsaga. Flera gånger har jag stannat till och försökt tolka hennes blick, men det närmaste jag kommer är att hon höjer pekfingret och säger: ”Inte för mycket feminism nu, flickor”.

Min drömvision inför valet på söndag är att SD, M och S går bakåt, att V och MP går framåt och att Fi kommer in i riksdagen. De rödgrönrosa ska ha majoritet, men helst ska sossarna ha mindre än hälften av de samlade mandaten. Min skräckvision är att både S och M går framåt och bildar regering tillsammans. Hjälp! Vilken jävla betongklump vi då skulle få i Rosenbad.

Politikerna har åter fått den valrörelse de önskar. Mycket prat om rasism, homofobi och feminism, i världens kanske jämlikaste land. Miljöfrågorna har rört nån gruva i Lappland och ett kalkbrott på Gotland, inte den huvudlösa idén om ständig tillväxt. Det är marginella omfördelningar i olika gruppers lönekuvert, ingen ifrågasätter att en procent äger en avgörande del av världens resurser.

Gör resan till dagens höjdpunkt, står det på busskuren. Kanske är det jag själv som är mannen med tuban. Mitt ämne är så bångligt, min resa så oändlig, och jag stirrar håglöst åt vänster efter svaren. Men jag är samtidigt kvinnan, hon som försöker trösta mig, hon som säger: ”lilla gubben visst är det bra att du engagerar dig, men du måste ha lite självdistans också”. Jag läste någonstans att Bruno K. Öijer röstar på träden och på snön. Det är en idé, men jag tror jag tar och kryssar Dror Feiler.