Text och bild: Staffan Castegren

Dimma över fjärden

I helgen var vi ute på landet, kanske för sista gången i år. Fredagsbussen kvart i två från Slussen till Sollenkroka, och därifrån vidare med Waxholmsbåten. Vi var ute på ön vid fyratiden och möttes av en mjuk bris, sol och en lögnaktig badtermometer som påstod att det var 22 grader i vattnet. En sådan skamlös fräckhet piggar alltid upp. Jag bestämde mig redan där att jag skulle ta mina vanliga morgondopp.

Det händer något med en när man kommer ut på landet. Siv säger sig få en släng av autism. Själv blir jag kluven. Jag tänker att jag sjunker ner i eskapistträsket, jag borde ju faktiskt skriva en analyserande text om det parlamentariska läget. Men allvarligt talat, varför skulle jag göra det? Här ute ser jag sanningar som gör den efemära dagspolitiken så futtig. Jag vill hellre titta ut över den tidlösa fjärden, lukta på mossa och begrunda stenar och knotiga träd.

Jag är pensionär, det vill säga fattig som en kyrkråtta. Att vi har tillgång till det här stället beror på min mormor som var förutseende nog att köpa ön på 20-talet. När jag var liten var vi ute hela det oändliga sommarlovet, syskon och kusiner, sol och bad, sputnik och Ingo. Numera är vi många som delar och för oss blir det mest på våren, så snart Anderssons har fått båten i sjön, en vecka i augusti och någon helg i september. Men hösten gör mig sorgsen. Naturen vänder sig bort och hukar inför vintern och jag känner mig bortvald.

Poeten och kritikern Magnus Ringgren skriver i en prosadikt: ”Jag föreställer mig året som en kvadrat, just nu i slutet av september balanserar den på ett av sina hörn.” Det är en bild jag känner igen. I lördags doppade jag mig i vindstilla vatten och satt säkert en timme på bryggan och spelade. Kanske var det den sista sommardagen. Även söndagen grydde vackert, men väderapparna viskade ängsligt om väderomslag och nordostlig kuling. På bussen hem föll de första regndropparna.

Nu ligger jag i sängen och skriver. Det har regnat hela natten och vinden river i Blekingtäppans kastanjer. Årskvadraten tycks ha fallit över från sommar till höst och det ligger något ohjälpligt i det. Även om vi åter skulle få milda dagar, kommer de att vara färgade av det ljudlösa braket när året tippade över. Det går en suck genom fotosyntesen och löven gulnar i år igen.