Text: Staffan Castegren
Bild: Tore Johnson (bilden är beskuren)

60-talet var på väg, nu var det bara några månader kvar …

Åt lunch med Lars Forssell i dag, på Löwenbräu. Vi pratade lite löst om någon cabaret, men det kommer inte bli något. Han är så inne i den nya diktsamlingen, och jag har ju mina sommargäster i huvudet. Vi skildes på gatan utanför. Han skulle ner till DN och kränga en artikel. Jag kände att det var lagom med det glas vin jag drack till maten. Han drack öl och två snapsar och konjak till kaffet. Det skulle kanske bli en dålig kväll för Kerstin och grabbarna. Eller inte, man vet aldrig med Lars. Fast det är en ynnest att få vara med när han tar dagens första jamare och hjärnan sparkar i gång. Hans skratt går rätt in i bröstet på mig.

Jag gick Jakobsgatan upp och stannade och tittade lite på Drottninggatan, men den var för rörig, så jag avstod den och svängde upp mot Brunkebergstorg i stället. En buss på linje 90 svängde just ut från hållplatsen och började sin långa resa söderut. En av bänkarna utanför telegrafhuset var ledig och jag satte mig med en tanke att leka lite med mina romanfigurer, men jag var inte på humör. Varför ska man överhuvudtaget skriva böcker? En massa besvär, och sen skriver kritikerna: Rådströms nya bok är inte lika bra som den förra, eller: Rådströms nya bok är obegripligare än någonsin, eller: Rådström försöker vara rolig, men han är ännu inte lika rolig som Kar de Mumma.

Jag försöker inte vara rolig. Svårmod, ångest och leda är snarare grundläggande teman. Och vad är det för obegripligt med det jag skriver, jämfört med Vennberg och Lindegren? Jag minns ju de usla recensionerna min första bok fick. Om nu varje ny bok är sämre än den förra kan man undra vilket intellektuellt och litterärt moras jag numera befinner mig i. Ändå envisas ju folk att köpa mina böcker. Vad ska man göra för att skydda folk mot sig själva och sitt dåliga omdöme. Kanske akademien ska trycka upp varningsetiketter och klistra på misshaglig och skadlig litteratur. Jag tände en cigarett och ruskade av mig all meningslös självömkan. För mig kunde recensenterna och akademiledamöterna flyga och fara.

En ny buss rullade in på torget och en kvinna klev av. Hon var så ung, så frisk, så omöjlig på alla sätt. Jag kunde föreställa mig henne snedda över piazzan i förorten där hon bodde, och passera den lilla italienska restaurangen, med bord som vintunnor med rödrutiga dukar, stadsplanetrivsel i 50-talets sista år. Vad hette förorten? Bagarhöjden, Lyckomossen? Och jag förstod att det inte skulle gå. Inte en chans. Hon skulle försvinna i en tunnelbaneolycka, eller av sömntabletter. 60-talet var på väg, nu var det bara några månader kvar. Vad skulle det krävas för fasansfulla egenskaper av dem som ämnade klara den nya tiden och den obarmhärtiga moderniteten.

Jag följde hennes steg över torget, när jag märkte att någon slog sig ned bredvid mig på bänken.
– Vad fan, Pär, sitter du och spanar på brudar mitt på blanka dan?
Det var min vän sen många år, pianisten Charlie Norman.
– Herre Gud, jag önskar nästan att det vore så. Eller det gör jag förstås inte. Jag och Gunnel ska gifta oss i vår när skilsmässan med Anne Marie är klar. Men ändå önskar jag att jag kunde ha tittat på tjejen lite lagom lättsamt snaskigt. I stället förutspådde jag hennes undergång i det fasansfulla 60-talet som står för dörren. Sömntabletter, gissade jag på.
– Samma muntergök som vanligt, hör jag.
– Gökar är inte muntra. De bär på ett existentiellt svårmod i en omedveten insikt om de ständiga hemfridsbrott de begår.
– Jovisst, så är det säkert. Ledans humanism, eller?
– Än du då, frågade jag och dödade fimpen med tåspetsen, hur munter är du?
– Inte fan vet jag. Som göken ungefär, skulle jag gissa.
– Vadå, är det hemfridsbrott på gång?
– Det är nog inte så farligt med det. Jag ska ner till Centralen.
– OK, men först får du dra en story som piggar upp oss.

Charlie lyfte av kannan och tittade i den som om han hade en fusklapp i svettremmen, sen började han.
– Det var väl en tio år sen, en måndag när Karl Birger Blomdahl plötsligt ringde.
– Kompositören? Inte visste jag att du kände så fint folk.
– Jag hade aldrig träffat karln. Han undrade om jag hade lust att komma upp till hans kvart på Drottninggatan och lira lite Boogie Woogie för ett gäng tonsättare som brukade träffas just på måndagar. Jag hade ju inget för mig så jag stack dit och träffade ett gäng rejält högbrynta jeppar. Jag satte mig och lirade på hans fina Bechstein och de lyssnade och skrattade och kommenterade med ord som en annan inte riktigt hajade. Så jag fortsatte med Misty, du vet Erroll Garner med ordentligt släpande vänsterhand. Då tystnade de, och det var som om de blev lite oroliga, och när jag var klar frågade Ingvar Liedholm om det här var ovanligt svårspelad musik eftersom jag inte höll tempot.
Vi brast båda ut i skratt.
– De fattade inte att det skulle vara så?
– Jo, en av dem fattade, körledaren Eric Ericson. Han garvade så han höll på att gå åt och ville höra mer. Och faktum är att jag är på väg att träffa honom nu. Han leder ju Orphei Drängar i Uppsala och han vill att jag ska komma dit och föreläsa om jazzen rytmik. Kul kneg och bra betalt.
Han reste sig och satte hatten på huvudet.
– Blev du nå uppiggad då?
– Absolut, sa jag, klart över göknivå.
Han morsade och gick över torget och försvann in på Vattugatan. Jag satt kvar en stund och småskrattade åt hans historia, sen reste jag mig och gick Malmskillnadsgatan upp.

När jag krånglat mig över Hamngatan såg jag tobakshandlaren stå utanför butiken och vänta. Tidningsbilen hade inte kommit än. Jag stannade till utanför antikvariatet och tittade i fönstret. De hade fransk skyltning med Gide, Vian, Camus och min gode vän Sartre som jag otaliga gånger nästan träffade nere i Paris. Lite undanskymt hittade jag faktiskt min egen bok, Paris – en kärleksroman och sådant piggar ju alltid upp. Jag brukade ofta handla just i den här tobaksaffären, dels för att jag gillade att titta i antivariatets skyltfönster där bredvid, dels för att ägaren var lite äldre än jag, lite otympligare, lite osundare. Jag undrade om han var gift, eller om han tog hem boulevardtidningarna som låg på hyllan bakom kassaapparaten på lördagskvällen. Fast jag fick en vision av en hustru och av deras beklämmande samliv, hur hon leker med hans slappa lem. Det fanns ingen erotisk laddning i bilden. Det är äcklet som fascinerar, eller hur, Jean-Paul?

Så kom den röda lastbilen farande uppe från Mäster Samuelsgatan med sina tidningsbuntar, och jag gick in. Handlaren knöt noggrant upp buntarnas snören och rullade ihop dem till små dockor som han la ner i en låda.
– Se god dag, redaktör Rådström, sa han. Ska det vara kvällstidningarna?
– Ja tack, bägge.
Jag letade fram en femtioöring och en tioöring ur fickan, betalade och gick mot dörren. Där stannade jag och vände mig om.
– Ja? sa han. Var det något mera?
– Nej förlåt, jag tänkte på något annat.
Ute på gatan slog grävskopornas buller emot mig. Han hade inte någon vigselring och jag förstod att inte heller han skulle klara sig. Han skulle gå samma väg som kvinnan nere på Brunkebergstorg. Halva Stockholm var ett enda stort sandtag, och när de började riva på hans sida av gatan skulle han tyna bort. Vi behöver inget alibi längre, inte låtsas vara jude eller neger. Lidandet är universellt. Jag svängde in på Smålandsgatan. Det kändes befogat att gå ner till Riche och ta ett glas vin till.