Text och bild: Staffan Castegren

Ett typiskt exempel på konstruktionssvindel.

På taket på andra sidan gatan står en målare. Vindskupornas fönsterbågar ska strykas på utsidan och det är tydligen lättare att klättra ut än att lyfta av fönstren. Han har ingen livlina och står någon meter från kanten med ryggen mot avgrunden. Jag tycker det är så obehagligt, att jag är tvungen att gå in i ett annat rum.

Hur är det egentligen, är svindel en fobi eller en rationell rädsla? Jag menar, det är ju faktiskt farligt att trilla ner från höga höjder. Men i det här fallet är jag inte själv utsatt för någon fara. Trots det är nog rädslan rationell eftersom själva faran är verklig. Man kan kalla det för ställföreträdande eller solidarisk svindel.

Mer tveksamt är det när det gäller den retroaktiva svindeln. Vi bor i en vindslägenhet och en gång skulle jag bygga en liten plattform för tomatplantorna. Takkanten är ca två meter från fönstret och jag var aldrig helt ute på taket. Faran var egentligen obefintlig, ändå vaknade jag natten efteråt badande i svett vid tanken på vad som kunnat hända.

Jag lider även av inverterad svindel. Den är verkligen konstig. Ett av de värsta anfallen jag varit med om drabbade mig när jag gick in i en gammal fabriksskorsten och tittade uppåt. Det bara svischade till i skallen. Det var som om jag skulle falla upp genom skorstenen ut i intet, vilket ju får anses tämligen osannolikt.

Svindel genom ombud är en annan underart för oss verkliga multineurotiker. Det här är en dröm jag hade för ca 25 år sedan: Jag är i ett stort tomt rum och ser hur en närstående person trillar ut genom fönstret. Jag springer fram och ser hur personen studsar mot ett snedtak och försvinner ur sikte över nästa takkant. På andra sidan gatan står två personer och genom deras fasa kan jag uppleva fallet.

Konstruktionssvindel, även kallad inbyggd svindel, är en kombination av den ställföreträdande och den inverterade svindeln. När jag ser hissen utanpå Globen eller den rysliga slänggungan på Grönan blir jag starkt påverkad. Det är både rädslan att jag skulle teleporteras upp dit och medlidandet med de stackars satar som byggt eländet. Bilden ovan, foajén till Uppsala konserthus, är ett typiskt exempel.

Ja, det var vad jag hade att säga om svindeln. Sen har vi katastrofsyndromet (det värsta kan alltid hända), janussyndromet (jag är samtidigt bäst i världen och sämst i världen) och det lilla sangviniska syndromet (en benägenhet att sorglöst invagga mig i förhoppningar), och alla deras olika underavdelning. Men annars mår jag bra, tack.