Text och bild: Staffan Castegren

En ljusblå junikväll vid vattnet.

Den enda sanna ismen har inget namn. Den kan inte ha något namn, för då skulle folk börja fylla den med innehåll och prestige och poängen med denna ism är dess prestigelöshet. Det märkliga är att alla någon gång har bekänt sig till den – höger eller vänster, över eller under, gammal eller ung, alla har vi varit där. Men det kommer ändå aldrig byggas något parti på ismen som är den enda sanna.

Den dyker bara upp vid speciella tillfällen. Till exempel när man är nära naturen, en ljusblå junikväll vid vattnet, eller när man kapitulerar inför sin egen litenhet under en gnistrande stjärnhimmel, eller när festen nästan är över, musiken tystnat, gästerna gått hem och man sitter några trötta utsupna själar i köket och äter upp resterna av ostbrickan.

Då kan någon säga något om krig, miljöförstöring, diktatur, ojämlikhet, VD-bonusar, rasism, Ebola eller något annat rysligt. Och plötsligt är alla överens, och på ett gåtfullt sätt kan den mest humorbefriade kommunist och den mest rabiata högerdebattör mötas. Och de säger ofta samma sak, ofta med ett litet galghumoristiskt skratt: Ja, egentligen är det för jävligt!

Vad är det som händer där? Vad är det för åskådning, vad är det för människosyn som binder samman de motstridiga åsikterna? Det måste vara den där enda sanna ismen. Den vi inte törs formulera. Vi säger: Egentligen är det för jävligt! Egentligen, det vill säga i verkligheten, när det är på riktigt. Men dan därpå är vi tillbaka i den andra världen, den som inte är egentlig, men som vi ändå är tvungna att leva i.

Nu använder vi andra ord: krig är säkerhetspolitik, miljöförstöring är resursutnyttjande, diktatur är terroristbekämpning, ojämlikhet är valfrihet, VD-bonusar är kompetensförsäkring och så vidare. Och många människor försvarar hårdnackat den oegentliga världen och har ett outtömligt förråd med argument mot dem som inte vill lämna den blå junikvällen, den gnistrande stjärnhimlen eller det sunkiga ost- och vindoftande köket.

”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” Nånstans förstår vi att folk blivit lurade genom hela historien, med lagar, religion och teve. Åtminstone var det så förr, ja, fram till 50-talet, det är ju lätt att se. Ändå tänker vi, aningslöst och oegentligt, att vi i vår tid är de första som är fria. Och det går vi omkring och tror, tills vi hamnar där i köket igen.

Är det verkligen helt omöjligt att skapa en egentligen-är-det-för-jävligt-kanon där alla orättvisor och oegentligheter blir listade en gång för alla. Tänk en liten grön bok som världens folk lägger fram för sina styresmän. Så här vill vi ha det. Nu ska vi ordna det tillsammans. Och när jag tänker så kommer det där lilla skrattet igen. Ja vad fan, det vore ju egentligen det enda rätta.
Se vad stjärnorna glimmar!