Text: Staffan Castegren. Bild: Nils Castegren (1908–1999)

Min mormor och min mamma i rekorderliga kappor någon gång på 30-talet.

Runt 1850 var Stockholm en av de mest illaluktande städerna i Europa. Uppe vid nuvarande Jarlaplan låg en sjö som kallades Träsket där man tömde sopor och latrinkärl. Från Träsket, längs det som blev Birger Jarlsgatan rann Träskfloden ner till nuvarande Nybroviken vars stank spreds vida över stan.

Tio år senare påbörjades ett stort förändringsarbete, det som skulle kallas Lindhagenplanen och som Strindberg skrev om i dikten Esplanadsystemet 1883. Det tog lång tid, men min mormor (1873–1963) som bodde i Stockholm hela sitt liv upplevde den utvecklingen. Inte för att jag hört henne tala om det, jag var bara 15 år när hon dog, men det ger perspektiv.

Det är lätt att tro att historia är något som hände innan man själv föddes, men den pågår naturligtvis ständigt i stort och smått. I fredags hade vi gäster och då kom vi i tillfälle att konstatera att även vi upplevt en hygienisk förändring. Vi talade om Gunnar Ekelöf och jag påpekade att en bild i hans dikt Solstrimman i Caféet inte längre är giltig:

Du bärare av damm
Människorna skrattar och pratar
runt dig, bakom dig
men du bländar mig
och gömmer deras ansikten för mig
Blind hör jag deras röster
du bärare av människor

När vi var unga var alla solstrimmor inomhus bemängda av virvlande dansande damm. Så är det inte längre. I vårt välstädade tidevarv har vi inte så mycket textiler, och de vi har tvättar vi oupphörligen. Vi kunde alltså slå fast att solstrimmor inte längre är bärare av damm, även om de fortfarande kan bära människor – som i ökande grad lider av olika slags allergier.

Det slog oss också att i vår tid luktar det inte surt ylle på bussen en regnig dag i november. De här tunga kapporna och ulstrarna som vi mindes så väl och som signalerade rekorderligt folk, nyttjas inte längre. I den mån malen inte slukat dem hänger de möjligen på Stadsmissionen, kemtvättade och klara i väntan på en ny generation unga retroentusiaster.

Jag kommer ihåg ännu en odör som inte längre finns. Förr, om våren, när snön smälte och tjälen gick ur jorden, doftade stan av tinande hundskitar. Då fanns det inga små svarta plastpåsar. Hundarna gjorde ifrån sig lite var som helst. När det var varmt bröts lortarna ned av gräsklippare och mikroorganismer, men under vintern fick vi en koncentration av frusna fekalier som väntade på att året skulle vända. Jag gillade märkligt nog den doften när den kom, den var ju vårens och sommarens budbärare.