Text och bild: Staffan Castegren

Klicka på bilden för att förstora den. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

I går tog jag Djurgårdsfärjan över till Skeppsholmen. Omkring tolv grader, nästan vindstilla. Jag stod på bakre däck och tittade när vi lämnade Gamla Stan. Strömmens vatten var på sitt mest lekfulla humör. Reflexerna ovan är dess fria tolkning av Räntmästartrappan.

Rött, blått och svart och de krumböjda figurerna i vattnet. Det är trevligt att strosa längs Skeppsholmens östra strand och titta på fartygen. Doften av fernissa och tjära tänder minnesblänk om båtarna och människorna i skärgården för femtio år sen.

Många älskar sina båtar med en kärlek som tar sig uttryck i färg och form och tusentals små ömsinta detaljer. Men jag undrar om detta påfallande kritvita ankare någonsin har sökt grepp i en botten med havstulpaner, sjögräs och stenbunden blålera.

Bilderna blir så tidlösa. Det här kunde Hjalmar Söderberg sett under en av sina promenader, eller Bellman på väg till Djurgården med rödvin och lättfotade kvinnor. Vid Skeppsholmsbron passerade en skolklass, skrattande, sjungande, pratande om sina nutida angelägenheter.