Text: Staffan Castegren Bild: Nils Castegren
Blivande idealist, kulturarbetare och looser
På 90-talet fick jag internet och jag skaffade mig tidigt en egen webbplats, fritext.se. Där la jag ut skrivregler, grammatik och med tiden ganska mycket folkbildning. Det var jättekul och det nya mediet kändes demokratiskt och som gjort för ideella insatser. Tidigare var jag lärare och jag kände att det här var ett sätt att ge upprättelse åt alla de elever man aldrig hann med.
Det här höll jag på med intensivt i fem år säkert, och sedan ytterligare några år kanske lite mer sporadiskt, men till slut fick jag svårigheter. Gamla Fritext hade en uråldrig teknisk plattform och jag var inte programmeringskunnig nog bygga om den, och omkring 2006 slutade jag helt och hållet att uppdatera webbplatsen.
Men Bahnhof, min internetleverantör, lät sidorna ligga kvar utan att jag behövde betala. De visste ju att det stadigt kom mellan 20 000 och 30 000 besökare per månad, och hela tiden fick jag tackmejl från folk som haft nytta av Fritext. Många företag och föreningar länkade till mina sidor, eller snodde text rakt av. Men jag sa aldrig nej och tog aldrig betalt.
Det här gör att Fritext i dag har enastående värden hos webbläsarna. Många sökord placerar mig fortfarande högt upp på Googles förstasida. Prova själv att googla skrivregler, procenträkning, eller musiklära. Då och då har jag tänkt att jag borde kunna slå mynt av det, men jag är bra på mitt jobb, men jag kan inte sälja. Jag skrev till Skolverket en gång, men de svarade inte. Kanske borde jag skrikit högre, haft halmhatt och spelat dragbasun.
Så blev jag arbetslös 2010 och gick till Arbetsförmedlingen och bad om ett starta eget-bidrag för att utveckla Fritext. De skickade mig till någon sorts konsult, med en bildningsnivå som knappt var mätbar, men som ändå hade makten att säga att det inte fanns någon som helst ekonomisk potential i en språk- och bildningssajt. Nå! de kan dra åt helvete allihop. Jag är ändå mycket stolt över vad Fritext betytt för tiotusentals människor.
Och härom året satte jag mig ner och skrev en deckare. Men som vanligt skulle jag krångla till det: i stället för att skriva en likadan deckare som alla andra, skrev jag en proggdeckare och den ville naturligtvis inte förlagen ha. Vadå klasskamp? Vadå Maos lilla röda? Jag har nu gett ut den på eget förlag i en synnerligen limiterad upplaga. Men när jag ska sälja den får jag samma problem som vanligt. Är det halmhatten och dragbasunen som saknas igen? Fan vet.
Lena Adelsohn Liljeroth har verkligen fått rätt. En kulturarbetare i dag måste vara entreprenör. Det räcker inte att skriva en bra bok, eller att måla en bra tavla. Man måste kunna sälja den. Även de som är emot entreprenörstänkandet är ändå fast i det. Det som inte snurrar i medierna finns inte. Det gör att världen sakta fylls av usla alster skapade av folk vars kvalifikationer snarare är mediala än konstnärliga.
Tro nu inte att jag deppar ihop. Det är en ära att vara en looser i dag, och det jag beskrivit här ovan är bara en liten del av mitt liv. Jag sitter och skriver på en uppföljare till min bok. Och som ni vet har jag startat den här nya avdelningen på fritext.se med kulturell slow food. Här har jag redan cirka 6 500 besökare per månad. Ni som kommer hit är troligen sådana som har tröttnat på vårt genomkommersialiserade samhälle. Jag känner verkligen att det är hos er jag hör hemma.