Text och bild: Staffan Castegren
Klicka på bilden för att förstora den. Tryck backsteg för att återvända till sidan.
Port på Assessorsgatan.
Jag har en speciell känsla för trappor. Den här är så vacker, som ett japanskt lackarbete. Ljuset som strömmar ner och den öppna dörren halvvägs väcker fantasin.
Slussen
Den här är mycket farligare med sin industriella stämning. Vad händer där uppe? En militär exercisplan, eller en konsert med Kraftwerk?
Genua
En lång lång trappa och högst där uppe, svävande i det oklara soldiset, en dörr, endast för förryckta. I som här inträden …
Från Folkungagatan upp mot Stigberget.
Den här trappan är så vackert byggd, den smyger sig så fint längs med berget. Men egentligen är steghöjden lite för låg. 17 cm är rätt normalt.
Från Södermalmsallén upp till Magnus Ladulåsgatan.
Jag undrar vad arkitekten tänkte på när han ritade den här trappan. Fast det är rätt spännande, tycker jag, som en drake som följer med de passerande.
Alviks strand
Rent fysikaliskt är jag måttligt road av att bestiga höga trappor. Det är nånting med vaderna. Men jag gillar monumentala konstruktioner och bränner gärna av en oförglömlig bild.
Genua
Den här är ju monumental så att det räcker, ja, nästan för mycket, skulle jag säga. Men regn och vind har gett den en vacker patina.
Kristineberg
Det är lite läckert att hela denna tunga konstruktion verkar hänga bara på tre betongpelare. Den roströda färgen är rätt snygg faktiskt.
Renovering av Östra Årstabron.
En del av vår omedvetna motoriska kunskap handlar om att gå i trappor. Den här är ett redskap snarare än ett monument. I dag är den riven.
Vid Rackarbacken nedanför Södersjukhuset.
Det är roligt att det inte finns någon bänk att vila på när man bestigit den första trappan. Någon beslutsfattare har tyckt att det ska väl fan inte behövas.
Slussen, upp mot Gula gången.
Det här är en av mina favorittrappor. Den välver sig vackert och den har en vacker gul färg, och den är en del av hela sköna sunkiga Slussen.
Lissabon
En vacker trappa är stimulerande för fantasin. Trappan ovan som jag stötte på en kväll i Lissabon är ett exempel. Vart leder den? Vilka står där och pratar?
Från Klevgränd till Mosebacke.
Tiden är ju ofta den skickligaste skulptören. Här är ledstängerna vackert slitna och trappstegen urgröpta av många års trampande fötter.
Från Maria kyrka upp till Kvarngatan.
Från kyrkogården ser man upp, eller ut, mot det pulserande stadslivet. Däruppe passerar S:t Paulsgatan, men här nere råder ett lugn under de stora träden.
Fotografiska museet
En trappa på fotografiska museet ska plåtas lite extra konstnärligt. Brandsläckaren där nere, speglingen av mig och en besökares välformade vadben gör sitt till.
Från Peter Myndes backe upp mot S:t Paulsgatan.
Jag tycker om mannen och hunden. De verkar ha en bra relation. Cykeln och solljuset som faller snett in i bilden är också en viktig del av kompositionen.
Harald Lindbergs Trappor
Den här bilden ger mig svindel. Det är nog för att förbindelse med bron högt däruppe är oklar. Det känns som om man måste hoppa eller klättra djärvt.
Från Högalidsgatan upp mot kyrkan.
Jag har flera bilder på trappor nära kyrkor. Det är som om det alltid smyger sig in en sorts högtidlighet i de bilderna. Vad beror det på?
Lissabon
Trappor och rulltrappor omslutna av välvda kakelväggar. Människor passerar i hemliga ärenden. Gult ljus reflekteras i de blanka ytorna.
Upp mot Allhelgonakyrkan.
Ännu en kyrka, och ännu en bild där ögat söker sig mot det som kan finnas där uppe. Det är nog det som lockar mig med trappor, den underförstådda andligheten.