Det är klart att du vill köpa min bok. Den riktar sig just till dig som är lite vänster och lite kulturintresserad.

Skriv till mig på fritext@fritext.se. Säg vad du heter och var du bor och om du vill ha boken signerad.

Att min e­-postadress är lite ball beror på att jag skaffade den på 90-talet. Det är inte nån skum spam-fälla. Det är bara jag som läser posten där – ja, och Försvarets radioanstalt förstås.

Priset för boken är 159:- inkl. frakt. Köp två för 295:-. Betala inte nu. En faktura följer med i paketet. Jag litar på dig om du litar på mig när jag säger att boken är värd vartenda jävla öre.

Här kommer några klipp som visar vilken rolig, tänkvärd, nostalgisk, hårdkokt, intressant bok Den sextonde familjen är.

Huvudpersonen Rickard Widmark drar runt i Stockholm i september 1972. I det första klippet hamnar han helt oplanerat på ett extrainsatt möte med Vasastans FNL-grupp:

– Har det hänt något?
– Har du inte hört om attacken på israeliska förläggningen i OS?
– Jo, jag såg på löpsedlarna. Vilka är det som gjort något sånt?
– Det verkar vara palestinier.
– Åh fan. Men vad har Vasastans FNL-grupp att säga om det?
– Det är viktigt att det inte kommer i vägen för det antiimperialistiska arbetet.
– Ni är mot palestinierna alltså?
– Nej, vi är mot israelerna för att de förtrycker palestinierna. Men vi är mot palestinierna för att de utsätter vanliga idrottsmän för detta. Men vi är inte pacifister och vi tycker att idrott och politik hör ihop.
– Och allt det där får ni med på flygbladet?
– Ja, självklart!

 Widmark kör mycket bil. Hans gamla Ford Falcon är en pålitlig kamrat.

Vi passerade jättebygget i gamla Gropen vid Erik Dahlbergsgatan, bilen och jag. Fältöversten skulle det visst heta i framtiden. Jag tvivlade starkt på att det skulle innebära något uppköp direkt. I Gropen hade man kunnat tjacka bra mycket mer än man skulle tro när man såg gyttret av korrugerade plåtskjul. Det är klart, prylar som normalt bara brukade finnas på NK tog kanske någon dag eller två. Man kunde få kärran tvättad, vaxad, lackad, lagad, regummerad, upphottad och ompysslad på alla tänkbara sätt. Det verkar ligga i tiden att riva alla gamla kåkstäder. Snart kommer bara Lugnet finnas kvar och fan vet vad de hittar på för skit där.

Han tycker att 70-talet är så fruktansvärt trist. Han minns och längtar tillbaka till 40- och 50-talen när allt var på riktigt.

Fan vad jag sprang mycket när jag var liten, jagad av killarna i andra områden. Ibland måste man ju gå över gränserna; Sveavägen, Odengatan, S:t Eriksgatan. Vissa ställen; Bellevue, Vasaparken och Ingentingskogen var allas, liksom skolgården uppe hos oss. Men på vägen dit kunde man bli jagad, och jag sprang tills brorsan sa åt mig att ibland måste man stanna och våga ta en smäll, och ge tillbaka om det behövs. Den här smärtan som man bara är rädd för, den gör ont som fan. Du måste veta hur det känns på riktigt, för ibland kommer du själv behöva nita någon.

Widmark bor vid Haga Norra, granne med Norra Kyrkogården. Här en hotfull nattlig situation ute på hans egen gata.

Jag parkerade nere på Råsundavägen och gick hemåt. Utanför min port stod en skitig Volvo 144. När jag kom närmre klev två män ur och jag tvärstannade. Det fanns inte en människa förutom oss på den lilla gatsnutten upp mot begravningsplatsen. Hela situationen signalerade fara. Och det blev inte så hemskt mycket bättre när jag såg att den ene var kommissarie Sven Cullberg, snuten jag stötte på nere på bilhandlarens parkering när det brann. Jag tvivlade på att han kommit för att tacka för hjälpen.

Vår hjälte snackar med en krass affärsman som berättar om vad som pågår i den här finansgruppen han spanar på.

– Det är någonting som många finansmän runt om i världen lägger ner ganska mycket tid på nu: Hur ska man vända vänstervågen?
Jag kunde inte hejda ett skratt.
– Inte fan är de väl rädda för de där tokstollarna som går omkring i snickarbyxor och citerar Mao?
– Nej de är inte rädda för det tokstollarna tror att de gör, utan för det de gör utan att de vet om att de gör det.
– Oj, sa jag, nu blev det riktigt djupt.
– De tror att de ska införa proletariatets diktatur, och det kommer ju aldrig hända, men medan de håller på med det lyckas de sprida ett nytt samhällsklimat, helt enkelt genom att vara unga, moderna och engagerade. De funkar i tidningar och tv. Ta de här jävla almarna som det blev sånt bråk om förra året. För tio år sen skulle de ha sågats ner, och inget mer snack om det. Nu blev det världens liv, och det var inte bara tokstollarna, utan författare, konstnärer och allmänna samhällsbärare som engagerade sig. Jag lovar: sossarna och facken är lika oroliga. Besluten kan ju inte bara flyttas ut på gatan hur som helst.

Widmark har svårt med 60-talsvänstern. Han kommer från en familj med en annan sorts kommunister.

Min farsa var ingen revolutionär direkt, men jag kunde se honom och hans två bröder sitta i köket på Västmannagatan och prata om hur vänsterfolk internerades medan nazisterna svassade omkring i stan som pösmunkar. Det här var de där kalla krigsvintrarna, när farsan och jag hojade ut i Lilljansskogen och letade nedblåsta grenar och vad som helst som man kunde mata den ständigt hungriga kakelugnen med. Jag var åtta år och jag visste varken vad pösmunkar eller nazister var, men jag tog till mig hatet: Vad fan har de för rätt att svassa omkring?

Men så träffar han en arbetartjej som konfronterar honom med hans egen klassbakgrund.

– Jag skiter väl i om du är kommunist, sa hon och det kändes som om hon läste mina tankar. Det är ändå mest borgarbarn i den här nya vänstervågen, men du ska fan inte be om ursäkt för att du är arbetarklass. Du ska lära dig att utnyttja de insikter du fått med dig hemifrån. Borgarna är bättre på det här med kultur och att umgås och knyta kontakter, men de är också mycket mer lättlurade. Du går inte på deras skitsnack, inte om du en gång öppnat ögonen.
– Men jag orkar inte med ett liv som bara är ett krig.
– Det är ju inte du som förtrycker dem. Du kan själv välja dina strider.

I 70-talets Stockholm fanns fortfarande det gamla och det nya, sida vid sida.

I hörnet låg en livsmedelsaffär av den gamla sorten som varken var Konsum eller Metro, där man fortfarande kunde köpa en strut gula ärter, fem centimeter falukorv och ett kvarts kilo snusmalet kaffe. Jag kunde se handelsman framför mig, en dödsdömd kvarleva i grå lagerrock, flottig mössa och tummen på vågen. Det lyste fortfarande i butiken, troligen ett försök att hålla tjuvarna borta. Men än så länge var det för tidigt. Klockan 21:51 satt inbrottstjuvarna hemma och sorterade sina dyrkar.

Det fanns många typiska lukter i stan på 70-talet. De flesta är borta i dag.

Jag tackade henne och gick ut i Själagårdsgatans trånga ravin. Det luktade så där som det brukar i Gamla Stan; gammal trossbotten. I ett fönster en trappa upp satt en kvinna med långt rakt hår, bara ben och Jesussandaler. Hon hade Oscar Peterson i grammofonen. Lite längre bort stod två gubbar och smusslade med en flaska i en brun systempåse. Men det tvivelaktiga hotellet var borta. Där kunde man hyra rum per timme. Nu berättade en porttelefon och en skinande mässingsskylt att en reklambyrå flyttat in.

I det sista, lite längre klippet, hamnar Widmark på en musikfest i Rålambshovsparken. Han känner sig lite utanför i sin hatt och trenchcoat, och musiken är inte riktigt i hans smak. Det framgår inte vilket band det är som lirar, men Thomas i texten är naturligtvis Mera Gartz.

Sen hade jag tänkt gå hem, men så slutade bandet att spela och det var skönt med tystnaden och en vind från Riddarfjärden doftade vatten och Palle och Målla bjöd på ett glas algeriskt rödvin så jag blev kvar. Det visade sig att de kände trummisen i bandet så han kom också och satte sig, en mörk, skäggig, långhårig, mager snubbe i egendomliga kläder. Han stirrade helt fascinerad på mig.
– Vad är det här? utbrast han. En äkta jävla Nalensnajdare.
– Det stämmer på öret det, sa jag.
– Såg du Charlie Parker 1950?
– Ja, faktiskt. Jag har en handduk hemma som han torkade svetten på.
– Jag heter Thomas och ibland tänker jag att jag är född i fel tid.
– Det är vi alla. Varför satt inte jag på Mintons Playhouse i början av 40-talet och hörde bebopens första barnskrik?
– Man får bära tyngden av sin egen tid, broder.
– Ja, det är för jävligt, sa jag. Finns det över huvud taget några bra trummisar i dag?
– Tja, Tony Williams och Billy Cobham är väl hyggliga.
– Cobham känner jag inte till, men Tony Williams är en lirare.
– Ja visst, sa Thomas, fast min absoluta favorittrummis är Roy Haynes.

Och plötsligt var allt så där trevligt. Jag såg mig omkring och förstod att bonderörelsens nuvarande uppsving var en väldig tilldragelse, och solen sken och vinet värmde och sen när ett nytt band som lät ännu jävligare började lira, sa jag hej då till alla och strosade därifrån.