Text och bild: Staffan Castegren

Coola gräsänder i Sofo.

Det första naturprogram jag så på teve var Viggen Viggo från 1955. Det var spännande för att det spelades in på en ö ganska nära där jag tillbringat alla mina somrar. Senare sände de naturfilmer av Arne Sucksdorff och Torgny Anderberg och sen kom Korsnäsgården 1961 med Nisse Lindman och hans lågmälda kompisar. Allt var naturligtvis svartvitt och inte så där jätteskarpt. På bio såg jag Disneys Bäverdalen som förspel till någon annan film.

Det mest typiska med de här filmerna var att de förmänskligade djuren: Medan mamma bäver pysslade med maten gav sig bäverpojken ut på äventyr. Han ville minsann bli lika duktig på att bygga som sin pappa. Den första pinnen han la på dammen var för klen, den tog pappan bort medan pojken snopet tittade på, men trägen vinner och till slut gjorde han sin stränga pappa riktigt stolt med en gren som passade precis.

Snopna bävrar, finurliga ekorrar, flärdfulla fjärilar och majestätiska älgar befolkade den tidens naturfilmer. Och så höll det på länge, och vi visste inte här i Sverige att en ändring var på gång, inte förrän 1979 när David Attenboroughs Liv på jorden slog ner som en andlig atombomb. Det var nåt vi aldrig sett förr, fototekniskt var den briljant, men framför allt var den helt nyskapande intellektuellt. Efter hundra år fick äntligen Darwin plats i naturfilmerna.

Lejonen var inte elaka när de dödade svaga och sjuka gnuer. Tvärtom! De hjälpte Gnustammen genom att bara låta de starkaste och snabbaste få en chans att föra sina gener vidare. Trutarna som åt ejdrarnas ägg höll populationen på den nivå som just den biotopen kunde försörja. Balans och ömsesidig nytta var återkommande ledord i Attenboroughs program. Jag tänkte att han förändrade sättet att skildra naturen för alltid.

Men så är det inte. Jag tycker att naturfilmer långsamt har blivit sämre igen. Jag menar då inte fototekniskt, utan innehållsmässigt. Häromdan var det ett program om grizzlybjörnar i Alaska. Programledaren, som syntes i bild mer än björnarna, var en gapig person av Filip och Fredrik-typ, med en rudimentär kunskap om biologi och evolutionära samband. Mesta tiden gick han så nära björnarna han kunde, pekade och skrek enfaldiga kommentarer.

Det var tydligen så att många honor och hanar samlades på en viss plats under parningstiden. Det är kanske inte så konstigt för djur som lever ensamma under övriga tider på året. Men programledaren gjorde stor sak av det och pekade på de kraftiga hanarna och skrek att det var amazing, och att det var som på en bar en lördagkväll, med en massa machomän som spänner sig mot varandra. ”Men jag skulle gjort likadant”, sa han, ”det är en del verkligt heta honor här.”

Han saknade all förmåga att förstå vad han såg. När en hona parade sig med flera hanar skrek han helt hysteriskt: ”Se på henne! Se vad falsk hon är som låtsas att hon inte gjort något.” Han visste inte att hanar ofta dödar ungar för att honan ska bli brunstig igen och kanske bära hans gener vidare. Därför parar sig honan med flera, för att hanarna ska tro att det är deras ungar om de möts senare i vildmarken. Det handlar naturligtvis inte om någon falskhet.

Den allmänna bristen på bildning verkar vara ett globalt fenomen, och det finns naturligtvis en förklaring. Medievärlden har exploderat de senaste tjugo åren. Det finns miljontals tevekanaler, webbmagasin, podcastar och dylikt. Alla dessa ska ledas av folk som åtminstone ska verka veta vad de talar om. Men väldigt få människor har i dag lust att lägga ner den tid som behövs för att de ska bli riktigt bra på något. Därför sänks kraven, på kunskap, bildning, språk, litteratur, konst, ja nästan all humaniora. Dataprogrammerarna däremot blir duktigare, och vapentillverkarna och börshajarna och företagsledarna. Hm, finns det ett samband här?