Arkiv dagsbloggar

29 mars 2015

Så är Tomas Tranströmer död. Jag kan inte direkt sörja. Hans diktning finns ju i min bokhylla. Den kommer förbli levande i mig, så som den alltid varit. Jag kände inte honom och kan inte sakna hans godhet, hans humor, hans ovanor och idiosynkrasier.

Jag kan känna deltagande med hans anhöriga och hans vänner, men Tomas Tranströmer är sig själv och oföränderlig, vare sig han lever eller är död. Endast långsamt – som världen – kommer tiden resonera med hans gläntor, valv och spiltor.

26 mars 2015

Det finns inte många politiska anslag som handlar om oss fattigpensionärer, varken på stans plank eller på de digitala, så kallade, sociala medierna. Det finns grader i helvetet och den vanliga svenska jävla fattigdomen är så grå och oglamorös.

Det beror på att det är så många kvinnor som sitter där, fångade i pensionssystemets hemmafrufälla. Jag vet, för jag var själv hemmafru i många år och sparade miljonbelopp åt samhället genom att ta hand om vår utvecklingsstörda dotter.

Men det är klart, vi hemmafruar har ju valt själva, precis som de som arbetat med konstnärlig verksamhet, föreningsliv och politiskt basarbete. Är man så dum, ska man inte ha nån pension. Eller har vi kanske ändå bidragit till något samhällsnyttigt?

24 mars 2015

Förr fanns det nånting som kallades patrullerande poliser. De gick omkring en och en eller två och två. Kom man och frågade nåt, gjorde de honnör och pratade med en. Det skapade en viss trygghet och hindrade en del bråk när de gick omkring i stan.

Nu åker de i polisbussar med tonade rutor. Det ryms nog en tio, femton poliser i en sådan buss. Men vad de gör för nytta när de åker omkring och tittar ut på stan är svårt att förstå. Det vore nog både effektivare och hälsosammare om de började gå igen.

22 mars 2015

Den här indignerade klisterlappen hittade jag på ett elskåp i Stockholm. Någon har varit tillräckligt engagerad för att betala vad det kostar att trycka en upplaga av regnsäkra, självhäftande etiketter, och sen smyga omkring och sätta upp dem.

I dag la jag ut en text om varför jag slutat att gå på fotboll. Det är inte spelet i sig själv, utan allt runt omkring, alla filmningar, alla rasistiska tillmälen, alla huliganbråk, all big business. Jag såg Knivsta Sandberg på 60-talet. Det får räcka.
Läs texten här

21 mars 2015

I dag är det Downs syndrom-dagen. Folk har gått med olika strumpor för att visa att de gillar att det finns människor som är olika. Jag har inte gjort det eftersom alla mina strumpor är svarta. Men jag vill visa en bild på min dotter Sara när hon var liten.

Det är svårt att förklara de känslor man får för ett sådant barn. Det är en sorg och på samma gång en vildsint kärlek. I år ska hon fylla 33 år och hon bor på ett antroposofiskt vuxenboende. Det är goda människor. De satte säkert på henne olika strumpor i morse.

20 mars 2015

I Sverige är det en dalahäst som glider in och förmörkar solen med rumpan.

Jag lyfter kameran mot himlen fram
och knäpper med mina händer
Till dig o Facebook och Instagram
min håg och tanke jag sänder

Men en eklips den är inte lätt
att återge i profilen
Mot himlen grå, blott en liten plätt
är allt som syns i mobilen

17 mars 2015

I går la jag ut en text som jag kallade Gunnar Ekelöf flippar ut. Den handlar till en del om en död poet, till en del om en gata som inte längre finns. Faktum är att båda försvann ur sinnevärlden på slutet av 60-talet ungefär samtidigt, på något år när.

Norra Smedjegatan gick från Jakobsgatan och sträckte sig i princip där den stora pulsådern genom Gallerian vid Hamngatan ligger i dag. Denna historia utspelar sig 1963 och börjar med en hallucination. Nyfiken? Läs texten här.

15 mars 2015

Strindberg bestämde själv texten som skulle pryda hans grav: “Jag hälsar dig o kors vårt enda hopp”. Det kan tyckas egendomligt hos rabulisten som hånade nattvarden och kallade kristi blod för “Högstedts Piccadon à 65 öre kannan”.

Men alla får hantera sin egen ångest. Själv har jag sagt att när jag dör får ni köra den ceremoni ni själva föredrar och lägga mig där ni tycker det är mest praktiskt. Det enda jag ber om är att ni inte ska spela allt för jävla ful musik på begravningen.

14 mars 2015

I dag var vi ute vid båten och kollade presenningen och batterierna. Solen gassade och vi hittade en läbacke där vi fikade, fortfarande med jackorna på, men en stackmyra kröp sävligt över mitt byxben. Han stannade och putsade antennerna och berättade att sommaren kommer även i år.

När jag var invandrarlärare hade jag en härlig iransk kvinna som skrattade åt oss svenskar och vår besatthet i den första myran, den första blåsippan och den första bofinken. Min förklaring nådde inte riktigt fram då, men nu tjugo vintrar senare tror jag hon har lättare att förstå och dela vår stora längtan.

12 mars 2015

Det här är en representant från Nationella realistpartiet i Täby som bedriver lite politiskt basarbete på Stockholms gator i slutet på 70-talet. Jag vet inte om han tänker sig att kliva på bussen i den där munderingen. Damen verkar en aning bestört.

Det är rätt tufft att våga möta en hånfull och hjärtlös omvärld. Vår tids knäppgökar är inte lika modiga där de sitter bakom anonyma hotmail-adresser. Vågar ni gå ut ensamma på gatan med en skylt: Jag hatar kvinnor, invandrare, bögar och allt som är annorlunda?

11 mars 2015

Vårljuset överraskar. Solen står fortfarande lågt. Släpljuset lyfter fram små detaljer och förstorar dem. Väggen vid Helgalunden är nyrappad, kanske syns inte ens den här ojämnheten i ett allmänt gråljus. De kanske missade den vid besiktningen.

Man borde naturligtvis då och då försöka titta på sig själv, på samhället, på världen i ett annat ljus. Plötsligt blir man varse detaljer, karaktärsdrag, orättvisor, oväntad solidaritet. Världen är sällan vinkelrät och plan, och tur är väl det.

6 mars 2015

De där 31 näringslivstopparna som skrev i DN i dag om hur viktigt det är att Saudiavtalet behålls får mig att må illa. Varför går de ut i så massiv tropp? Kommer de att tåla om Löfven ger dem fingret och bryter avtalet med Saudiarabien?

De utövar en mycket stor makt i Sverige och tillhör dessutom en global elit. Kanske hänger utspelet ihop med TTIP-avtalet som förhandlas just nu. Näringslivet vill ha juridisk makt över det demokratiska samhället. Det är nåt riktigt ruttet på gång här.

5 mars 2015

I går kom jag förbi en port på Blekingegatan som stod öppen. Jag gick och tittade på den fina bakgården och i farstun stötte jag på den lilla sjöjungfrun på bilden ovan. Det är ju inte Botticelli precis, men den är fin ändå.

Det satte igång lite tankar om min barndoms bakgårdar, om bostadsrättsinnehavare och om det paradoxala i att det i dag inte verkar vara vänstern som protesterar mest mot stadsplanerna. Läs texten Det är rätt att göra uppror, eller?

3 mars 2015

Så dimper det ner, det oranga kuvertet. Och så är den kvällen förstörd. En mig närstående berättar att hon måste jobba till dess att hon fyller 67 år och åtta månader för att få den pension hon skulle fått vid 65. Vart tar pengarna vägen?

Samtidigt får vi allt fler miljardärer i Sverige. I DN i morse visade de hyllningsbilder på de allra bästa i duktiga klubben. De ägde aktier för hundratals miljoner i företagen de styrde. Det tyckte DN var klokt. Kan det finnas ett samband? Är det de som snor våra pensioner?

1 mars 2015

Vintern och våren står och bökar i sarghörnet. Ingen verkar kunna få loss pucken och dra iväg mot fria ytor. Ena dagen hettar solen i ansiktet, den andra biter en obeveklig nordan i kinden. I dag blåste det starkt sydostligt, en vind som gick hårt åt isen på Årstaviken. Jag hittade en kvinna som sökte samma motiv som jag, och fick liksom henne på köpet.

Jag känner att jag varit dålig på att skriva längre texter. Rickard Widmark upptar mycket av min tid. Men det finns så mycket på Fritext som du kanske inte sett än. Kolla till exempel bildbloggen Kultur och natur, mycket fina naturbilder, om jag får säga det själv, och här på Fritext får jag det.

28 februari 2015

I dag hade vi ärende nere på stan och fikade på Sturekatten. Man köar vid den dignande disken. De framför oss verkade mest intresserade av sötsakerna. Själv tog jag en räkmacka. Det är trevligt att sitta vid de udda borden i de nedsuttna stolarna.

Men det är skönt också att ta tumultbanan hem till Söder. Men det är ju värsta work outen att klättra upp för de stillastående rulltrapporna. Jag tänker på Naomi Kleins chockdoktrinen: Ge fan i underhållet och när en rulltrappa går sönder och någon skadar sig blir alla så chockade att de kan stänga av trapporna i veckor. Sånt tjänar man pengar på.

26 februari 2015

Ett publikrekord värt att fira.

I dag kommer besökare nummer 50 000 att surfa in på Fritext. Från en blygsam början i augusti 2014 har antalet besökare ökat stadigt och nu ligger snittet på över 10 000 per månad. De flesta av dessa människor kommer från den riktiga världen, inte från hyperängsliga överkorrekta Facebook, där jag fortfarande bara fått drygt 100 “likes”.

Det jag tror mina besökare gillar är den stora bredden. Jag vågar skriva tydliga vänstertexter utan att bry mig om dem som vrålar: Nordkorea! Jag skriver även litterära, historiska och skämtsamma texter. Jag sjunger Taube, Adolphson, Peps och Wiehe, och läser svensk poesi. Sånt hittar du knappt någon annanstans. Välkommen till Fritext.

PS
Nu är klockan snart tolv och antalet besökare har passerat 50 150. Som tack till alla som gillar Fritext har jag lagt ut en ganska kul bildblogg: Oproffsiga reklambudskap. Mycket nöje.

24 februari 2015

Höga flöden i Fyrisån.

Tog tåget till Uppsala i dag i det vackra vädret, flanerade och lunchade med yngste sonen. Det var trevligt. jag slogs av att allt detta vatten om några dagar eller veckor (?) ska passera Slussen i Stockholm.

Min mormor hade en vän som hette Orvar som bodde i Uppsala. En sommar 1937 köpte han sig en smäcker roddbåt och rodde hela vägen ner för Fyrisån, genom Stockholm, förbi Waxholm och ut till trakten av Norra Stavsudda där mormor hade sitt landställe. Själv satt jag på tåget hem och plågades av tre samtidiga och oändliga mobilpratare. Det slapp Orvar.

23 februari 2015

Vart leder denna lucka tro? Stan är som en adventskalender.

När jag var liten var alla såna här luckor olåsta. Det satt stora metallhandtag på dem som vi killar kunde öppna och häva oss ner i de mörka källarna. Man kunde hamna på en hög med kol och behöva förklara för morsan varför man var så svart, eller i en tvättstuga med stora stenkar och klappbräden.

Jag gillar färgerna som påverkats av stadsluften, de grova gångjärnen och det konstiga att luckan hamnat lite ovanpå ventilen. Hur tänkte de här? Det finns inga nya inlägg på Fritext i dag, men har du inte läst texten om Birgitta Stenberg så gör det. Den är rätt smart och den finns naturligtvis här. Det är bara att klicka.