Text och bild: Staffan Castegren

Så är det val igen och aldrig förr har jag känt en sån osäkerhet. ”Använd din röst, annars kommer andra att använda din tystnad”, säger folk som jag respekterar. Men när jag ser alla korkade valaffischer ute på stan undrar jag om det gör någon skillnad att rösta eller inte.

Det parti jag ska rösta på måste ha en övergripande vilja att alltid göra det som är bäst för vanligt folk (det vill säga vi, de nittio procenten). Det innebär att föra ett aktivt arbete inom de tre livsavgörande frågorna; fred och nedrustning, jämlikhet och miljön.

EU-parlamentariker har en lön som för dem till de tio procenten. De flesta är dessutom politiska broilers med begränsad kunskap om samhället på folklig nivå. Att få dem att fatta beslut för de nittio procenten och mot sig själva lär bli svårt.

När det gäller fred och nedrustning är samtliga svenska partier överens. De tycker att det är bra att vanligt folk betalar för vår upprustning och för alla de vapen som vi skänker till ena parten i kriget mellan de två diktaturerna Ryssland och Ukraina.

Alla partier tycker att jämlikhet är dåligt. De är överens om skattesänkningspolitiken som varit en monumental överföring av tillgångar från samhället till ett litet fåtal groteskt rika personer och familjer (den där enda procenten).

Miljö pratar alla om, men det fattas inga verkliga beslut. Krig och motorvägar är dåligt för miljön, men det bryr sig ingen om. Att subventionera flyget men inte tåget är dåligt. Att motarbeta sol- och vindkraft är dåligt. Vågar V och MP utmana näringslivet på allvar?

Valaffischerna

Huvudparollen för S är ”Gör något stort”. På bilden sitter Magdalena med Ukrainas flagga på kavajslaget. Hon svek folkviljan och sitt eget parti och tvingade in oss i Nato. Hon fortsätter att elda på något som kan bli ett världskrig. Hur stort är det?

”Mitt Europa bygger murar”, skriker SD. På samma sätt som nazistpartiet i Tyskland använde judarna för att lura folk, använder SD islamister och gängkriminella. De populistiska metoderna känns igen, och slutmålet är knappast ett demokratiskt Europa.

M är ganska spretiga i sin propaganda. Mer kärnkraft. grundlagsskyddad aborträtt och tryggade europeiska gränser. Kärnkraften är ju deras miljölinje, aborträtten kanske kan dra in några kvinnoröster, och sen lite invandrarskräck på detta. En framgångsrik mix?

V lovar klimat, välfärd och framtidstro. Men hur ska det gå till? Att stödja upprustning är att försämra miljön. Och kommer de våga kräva tillbaka välfärden från riskkapitalisterna? Jag tvivlar på deras politiska mod, och då spricker det även med framtidstron.

”Håll gränsen”, säger C, mot byråkrater, klimatförnekare och Putin. Att Annie Lööf höll gränsen mot nazisterna och vägrade gå med i Tidöavtalet ska hon ha beröm för. Men vad kommer de göra i Bryssel, mer än kräva ökat lantbruksstöd?

MP håller upp tre ord: Klimatet, modet, havet. Tre bra och viktiga ord. Men för mig har MP problem med sin trovärdighet. De går i koalition med i stort sett vem som helst och gör då saker som är dåliga för miljön. Kanske är det just modet som saknas.

KD:s paroll är nog den vagaste av alla: ”Gränser & Frihet”. Vad betyder det? Gränser för vissa och frihet åt andra? Eftersom alla vet att KD inte är kristet, utan ett mörkblått högerparti, kan man ju fantisera lite hur man vill. Tanken svindlar.

L, till sist, använder en poetisk ingång: ”Europeisk polis eller gängparadis?” och ”Fossilfritt stål eller kinesiskt kol?” Jag tycker ju att de glömmer ett, kanske mer relevant grötrim: Liberalt samvete eller nazistiskt samarbete. Tidö lär bli L:s Poltava.

Så vad blir svaret?

Hur bortskämd kan man vara? Här har jag åtta partier att välja på och inget passar. Jag har aldrig missat att rösta, men nu känns det ovanligt dystert. Det är som att politikerna bär sina paroller som masker. Men det är så mycket mer som gör det svårt att välja.

Ett problem är den här nya kadern av politiker vi fått. De är högavlönade och självsäkra. De vet att de aldrig kommer att få en bajonett i magen, men de fortsätter att förlänga kriget i Ukraina, där vanligt folk dödar och dör och vanliga kvinnor blir våldtagna.

De står långt under den verkliga eliten, men vet med sig att de står över oss vanliga. Trots sin höga lön är de alltid beredda att sno åt sig lite extra genom att fiffla med dubbelt boende. De tycker sig vara värda sina privilegier.

De flyger kors och tvärs och somliga har taxikvitton på hundratusentals kronor. Åtstramningar och miljöhänsyn gäller bara den lilla människan, de där vanliga nittio procenten. Politikerna behöver inte bry sig. Det räcker att de pratar om miljön.

Om det vore så att blankröster räknades separat som ett politiskt ställningstagande skulle jag rösta blankt, men jag vill inte sorteras bland de ogiltiga rösterna. Antingen kryssar jag Pär Holmgren i MP eller också blir det V. Jag bestämmer mig på valdagen.