Musikhistoria
Klassisk musik del 1
Inledning
Människans lust att skapa musik är sannolikt mycket gammal. Dagens barn kan göra maskrospipor och blåsa på grässtrå. Det fanns maskrosor och gräs för 50 000 år sedan. Det fanns urholkade stockar och sten med vackert ljud. Djursenans klang i en pilbåge är också en sorts musik.
Människans röstapparat var likadan då som nu. Fanns förmågan att sjunga, fanns säkert också viljan. Men vi kan inte veta hur det lät. Alla bågsträngar, stockar och maskrospipor har multnat. Musik virvlar kring i luften en sekund, sedan är den borta.
Det finns musikinstrument avbildade i grottmålningar och på hällristningar, till exempel nordiska bronsålderslurar. Man kan bygga sådana lurar i dag och få en aning om klangen och tonomfånget. Men man kan inte veta vilken musik de spelade förr.
Finns det naturlig musik?
Om ett barn i Sverige i dag hittar på en liten visa kommer han eller hon att följa vissa tonserier och vissa ackordsföljder. Det betyder inte att just de tonerna och ackorden är naturliga. Det betyder bara att just det barnet har växt upp i en viss kultur där musiken följer vissa regler.
Ett barn som växt upp i en annan tid eller i en annan kultur skulle hitta på en annan visa, som följer den kulturens musikaliska regler. Det är viktigt att förstå att det finns många olika sorters musik och att ingen är mer naturlig än andra.
I vår tid sker det en utjämning och många musikkulturer kommer troligen att försvinna. Alla människor utsätts för västerländsk musik. Allt fler musiker över hela världen spelar på västerländska instrument som är stämda enligt våra musikaliska regler.
Tidig noterad musik
För cirka 2 000 år sedan började grekerna att skriva ner musik med ett slags noter. Det var inte samma noter som vi använder i dag. Och man vet inte hur mycket musikerna lade till. Men det är spännande att höra så gammal musik. Den låter lite orientalisk. Den bygger inte på våra ackordsföljder, utan på vissa skalor.
Flera grekiska filosofer skrev om hur musik borde vara. En del musik väckte goda tankar och känslor, annan musik gjorde folk lata och olydiga. Det är naturligtvis bara den goda musiken som är nedtecknad. Vi kommer aldrig att få höra den andra sorten, hur gärna vi än vill.
I romarriket var musiken till för dans och fest. Vi vet mycket lite om hur den lät. Musikerna var oftast slavar från erövrade länder. Det finns texter från den tiden som berättar om hur musikerna blev skickligare och skickligare.
Musiken i den kristna kyrkan
De tidiga kristna förstod att musiken var en viktig kraft när de gällde att förmedla det kristna budskapet. Men precis som de gamla grekerna hade de mycket bestämda åsikter om vilken musik som var lämplig. Det fick inte vara den extatiska upphetsande dansmusiken, utan något lugnt och stilla.
Till en början bestod musiken av ett slags melodiskt läsande av bibeltexterna. Senare tog man över en del enkla folkmelodier. Instrument användes inte, bara sång och aldrig flerstämmighet. Tanken var att musiken inte fick ta överhand över texten. Åhörarna fick inte njuta av musiken så att de glömde det kristna innehållet.
Påven Gregorius den store (540-604) satte upp regler för hur musiken skulle användas i kyrkan. Han var inte musiker själv, men efter honom brukar den tidiga kyrkomusiken kallas gregoriansk sång. Därefter utvecklades musiken ganska långsamt. Man förde in enstaka instrument och på 800-talet började man med flerstämmig sång.
Kyrklig, världslig och folklig musik
Vi har pratat mycket om den kyrkliga musiken. Det beror på att det var ur den som den klassiska musiken utvecklade sig. Men det förekom också musik hos rika adelsfamiljer och vid furstehoven. Det kunde vara instrumental dansmusik eller så kallad trubadursång, visor som handlade om ädla riddare och fagra jungfrur. Denna musik brukar kallas världslig musik.
Om den folkliga musiken vet vi mycket lite. Gamla skrifter berättar om instrumentalmusik och avancerad flerstämmig sång. Men det var först på 1800-talet som forskare började teckna ned folkmusik. Men även då ändrade de på sådant som de ansåg var "fel". Ljudinspelningar från 1900-talet ger en sann bild, men de säger naturligtvis inget om hur det lät för tusen år sedan.
Några tidiga kompositörer
Från 1200-talet ungefär hade kyrkomusiken utvecklats och blivit så pass avancerad att det började bli intressant att veta vem som var kompositör. Även notskriften hade blivit mer exakt. Men de första kända namnen är bara namn. I stället hoppar vi framåt en bit och nämner kompositörer vars musik spelas än i dag. Det gäller till exempel engelsmannen John Dunstable (1380- 1453) och holländaren Josquin de Prez (1440-1521) som på sin tid kallades musikens furste.
Två av musikhistoriens verkligt stora var italienaren Giovanni Pierluigi da Palestrina (1526-1594) och holländaren Orlando di Lasso (1532-1594). Palestrina blev kapellmästare vid S:t Peterskyrkan i Rom och komponerade mest kyrklig musik. Di Lasso förde ett kringflackande liv och hamnade till sist vid furstehovet i München. Han komponerade mest världslig musik.
Den här tiden kallas i historien för renässansen. Det var en brytningstid i Europa. Kyrkans makt minskade, dels genom reformationen, dels genom ett framväxande individualistiskt synsätt. Staternas makt ökade. Kompositörer kunde försörja sig antingen hos kyrkan eller vid ett hov. De stod dock ganska långt ner på rangskalan. Den fria beundrade konstnären som vi känner till, kom fram först på 1800-talet.
Musikinstrumenten 1
De instrument vi känner i dag har också en utvecklingshistoria. Många instrumenttyper kan spåras till orienten, men det förekommer också att instrument uppfinns separat på olika håll utan påvisbar påverkan. Redan på 1300-talet fanns föregångarna till våra blås- och stråkinstrument. På 1400-talet skedde en stark utveckling av ackompanjerande instrument.
Orgeln hade tidigare spelats med hela handen på små handtag. Nu fick den klaviatur och allt flera pipor, både med olika tonhöjd och olika klang. Ett annat klaviaturinstrument var cembalon med strängar som knäpptes med en tagg när man tryckte på en tangent. Lutan, en föregångare till gitarren, blev också populär.
Flera kompositörer, till exempel tysken Michael Praetorius (1571-1621), började komponera ren instrumentalmusik eller vokalmusik där instrumenten hade en allt friare roll. En annan var engelsmannen William Byrd (1542-1623) som bland annat skrev musik för luta och klaviaturinstrument.
Opera
Vi talade tidigare om renässansens nytänkande och behov av individualism efter hundratals år av kyrklig underkastelse. Vi talade om hur den världsliga makten blev starkare än den kyrkliga. En musikform som svarar mot denna förändring var operan.
Kyrkomusiken hade utvecklats efter Gregorius, men det gick långsamt. Fast på 1500-talet hade instrumentalmusiken kommit in i kyrkan och det förekom sångspel, så kallade passioner, som även innehöll solosång. Det skulle varit otänkbart på Gregorius tid. Just i detta låg operans ingredienser färdiga. Det var bara en publik som fattades.
Publiken kom att bestå av den växande adelsklassen och andra bildade och någorlunda rika människor. En opera är som en teaterpjäs där rollfigurerna sjunger sina repliker. I de tidiga operorna förekom det dansavsnitt och inlagda orkesterstycken. Ämnena var ofta hämtade från antiken.
Några operakompositörer
Den första stora operakompositören var italienaren Claudio Monteverdi (1567-1643). Han lämnade de gamla musikaliska reglerna så mycket att han på sin tid kallades dissonansens fader. En annan italiensk kompositör var Alessandro Scarlatti (1660-1725) som bland mycket annat skrev 115 operor.
Operan växte fram i Italien, men spred sig snart över Europa. Jean Baptiste Lully (1632-1687) var född i Italien, men tillbringade sitt yrkesverksamma liv i Paris. I England verkade Henry Purcell (1658-1695) och i Tyskland påbörjades en utveckling som ledde fram till Gluck och Mozart (se nedan).
Även inom instrumentalmusiken skedde det en stark utveckling kring sekelskiftet mellan 1600- och 1700-talen. Kompositörer som är värda att lyssna på är till exempel tysken Georg Philipp Teleman (1681-1767), fransmannen François Couperin (1668-1733) och italienaren Antonio Vivaldi (1678-1741).
Musikinstrumenten 2
Vi sa tidigare att gammal musik inte bygger på våra ackordsföljder, utan på vissa skalor. Från 1200-talet och framåt skedde en långsam förändring mot det harmonitänkande som vi har i dag. Detta skapade problem med musikinstrumenten. Om man stämmer en cembalo så att den klingar exakt rent i D-dur, kommer den att låta falskt i Fiss-dur. Det är ett rent matematiskt förhållande och jag har inte plats att förklara det mer ingående.
Detta var naturligtvis begränsande för kompositörerna. Men i slutet av 1600-talet löste man problemet genom att dela in oktaven i 12 lika stora delar. På så sätt blev alla ackord en liten aning orena, men man accepterade det eftersom nu alla tonarter blev spelbara. Detta sätt att stämma kallas tempererad stämning och den använder vi oss av än i dag.
Stråkinstrumenten genomgick en kraftig utveckling. En viktig plats i det sammanhanget är den lilla italienska staden Cremona. Där bodde i flera generationer under 1500-, 1600- och 1700-talen instrumentmakare av släkterna Amati, Guarneri och de oförlikneliga Stradivarius. De cremonesiska stråkinstrument som bevarats till våra dagar anses fortfarande oöverträffade.
Johann Sebastian Bach
Johann Sebastian Bach (1685-1750) föddes i en släkt som varit musiker i generationer. Hans föräldrar dog när han ännu var ung. Då flyttade han till en släkting som naturligtvis också var musiker. Han lärde sig tidigt att spela fiol, men hans huvudinstrument var orgeln. Som tjugoåring gick han till fots till Lübeck för att lyssna på den danske (född i Hälsingborg som då hörde till Danmark) kompositören och organisten Dietrich Buxtehude (1637-1707).
I början av sitt yrkesverksamma liv arbetade Bach vid furstehoven i Weimar och Köthen. Under den tiden tillkom de sex Brandenburgkonserterna och mycket instrumentalmusik. Bach uppskattade den tempererade stämningen (se ovan) och skrev Das wohltemperierte klavier som består av ett preludium och en fuga i samtliga dur- och molltonarter, tillsammans 24 stycken.
År 1723 fick han posten som kantor i Thomaskyrkan i Leipzig, ett mycket ansett arbete. Där stannade han till sin död 1750 och skapade sina största orgelverk och mycket kyrklig körmusik, bland annat Juloratoriet och Matteuspassionen. Bach var inte särskilt känd i sin samtid. Det dröjde nästan hundra år innan han återupptäcktes. Nu anses han vara en av de största.
Språk- och faktagranskning
Jobbar du med en redovisning eller en avhandling? Då kanske du behöver hjälp med språk- och faktagranskning. På FriText avdelning för svenska finns det en länk till vår skrivkurs.
Svenska
Tillbaka till första sidan i FriText
Här hittar du Händel, Mozart, Beethoven och hela romantiken fram till Mahler.