Musikhistoria
Klassisk musik del 3
Konkurrens om publiken
Den musik som Mendelsohn och Chopin skrev var fortfarande tämligen lättlyssnad. Men med Wagner och Bruckner började den klassiska musiken att tappa publik. I Italien däremot skrev bland andra Rossini lättare opera och ur den utvecklades operetten som ett slags sånglustspel med talade partier och smäktande melodier. Operetten är ett av de ben som 1900-talets populärmusik, inklusive pop och rock står på. Det andra benet är den svarta amerikanska musiken.
I Paris blev den tyskfödde Jacques Offenbach (1819-1880) mycket populär och i Wien skrev Johann Strauss den yngre (1825-1899) operetter och sina berömda wienervalser. Två andra operettkompositörer var engelsmannen Arthur Sullivan (1842-1900) och ungraren Franz Lehar (1870-1948) som bland annat skrev klassikern Glada änkan. Här kan man också nämna de amerikanska musikalkompositörerna Jerome Kern (1885-1945) och George Gershwin (1898-1937) som också skrev klassisk musik, bland annat operan Porgy and Bess.
Europeisk utblick
I Ryssland uppträdde först på 1800-talet den kompositör som kommit att kallas "den ryska musikens fader", Michail Glinka (1804-1857). Men redan i nästa generation kom ett flertal stora namn: Peter Tjajkovskij (1840-1893), Modest Musorgskij (1839-1881), Nikolai Rimskij-Korsakov och Alexander Skrjabin (1872-1915).
Nationalromantiken bredde ut sig över Europa. Tjeckoslovakien hade Antonin Dvorak (1841-1904) känd för symfonin Från nya världen. Danmark hade Carl Nielsen (1865-1931) och Norge hade Edvard Grieg (1843-1907) känd bland annat för sin musik till Peer Gynt och för en pianokonsert i a moll. I Finland komponerade Jean Sibelius (1865-1957) mäktiga orkesterverk i senromantisk stil långt in på 1900-talet.
Johan Helmich Roman (1694-1758) brukar kallas den svenska musikens fader. Hans Drottningholmsmusik spelas fortfarande. Hundra år senare levde Franz Berwald (1796-1868) som komponerade kammarmusik, symfonier och två operor. Han uppskattades inte mycket under sin livstid, men återupptäcktes på 1900-talet.
Opera; Bizet, Verdi och Puccini
Fransmannen Georges Bizet (1838-1875) debuterade med en operett för Offenbachs teater. Sedan skrev han några operor och lite orkestermusik. Bara tre månader före sin död blev han färdig med en av musikhistoriens mest kända operor Carmen.
I Italien verkade två framstående operakompositörer. Giuseppe Verdi (1813-1901) skapade verk som spelas än i dag, Rigoletto, La Traviata, Maskeradbalen och Aida. Giacomo Puccini (1858-1924) spelas också över hela världen, till exempel Bohème, Tosca och Madame Butterfly.
Nya klanger
Den sena romantikens överlastade och allt mer omfångsrika verk skapade en reaktion. Unga kompositörer sökte en enklare och renare musik. Fransmannen Claude Debussy (1862-1918) åstadkom att avgörande stilbrott. Hans musik kallas impressionistisk efter en motsvarande konstriktning. Bland hans verk kan nämnas pianostycken bland andra Claire de lune och Den sjunkna katedralen, orkesterverken En fauns eftermiddag och La mer samt operan Pelléas och Mélisande.
Till impressionisterna räknas även fransmännen Erik Satie (1866-1925) och i viss mån Maurice Ravel (1875-1937), som är känd för sitt eldiga orkesterstycke Bolero. Även i Ryssland förekom ett musikaliskt nytänkande, framför allt hos de tidigare nämnda Musorgskij och Skrjabin. Från Ryssland kom också flera av den nya musikens största namn.
Den stora skandalen i Paris
Vid premiären av baletten Våroffer av den ryske kompositören Igor Stravinskij (1882-1971) i Paris 1913 utspelade sig tumultartade scener. Hälften av publiken skrattade och hälften buade. Bara några enstaka försökte hyscha ned de övriga. Till slut hörde inte dansarna musiken och föreställningen fick avbrytas. Så nyskapande och radikal var musiken. Så fort gick utvecklingen, det var trots allt bara sexton år sedan Brahms dog.
Stravinskij skrev flera baletter, bland andra Eldfågeln och Petrusjka, liksom kammarmusik, körverk och symfonier. Han anses som en av 1900-talets stora och publiken har hunnit ikapp hans musik. Kanske var det en revansch för honom när en del av Våroffer ingick i Disneys tecknade långfilm Fantasia.
Tolvtonsteknik
Kompositörerna i början av 1900-talet sökte olika vägar att frigöra sig från 1800-talets harmonitänkande. Den radikalaste metoden var tolvtonstekniken. Den innebär i princip att alla toner har samma värde och att kompositören inte får använda samma ton förrän han använt de övriga elva. Mannen bakom denna teknik var Arnold Schönberg (1874-1951). Några av hans tolvtonsverk är Variationer för orkester och operan Moses och Aron.
Schönberg var österrikare. Han och två landsmän bildade den så kallade Wienskolan. Alban Berg (1885-1935) är mest känd för sina operor Wozzek och Lulu. Anton Webern (1883-1945) var kanske den mest originella. Han skrev mycket komprimerat. Många av hans stycken är bara några minuter långa. Hans musik påverkade många kompositörer som kom fram efter andra världskriget.
Béla Bartók
Den ungerska kompositören Béla Bartók (1881-1945) är en annan av 1900-talets största. Han tillbringade flera år med att uppteckna och spela in ungersk folkmusik. Detta satte spår i hans musik, bland annat i pianosamlingen Mikrokosmos. Han tog intryck både av Stravinskij och Schönberg men gick sin egen väg från det atonala till en mer avklarnad klassisk stil.
Man kan följa hans utveckling i de sex stråkkvartetterna. Andra verk är operan Riddar Blåskäggs borg och balettsviten Den mirakulösa mandarinen. Han tvingades fly undan nazismen till USA där han med svår hemlängtan bodde till sin död. Där skapade han några av sina främsta verk, den tredje pianokonserten och Konsert för orkester.
Vem komponerar vi för?
Om den sena romantiska musiken var svårlyssnad var den moderna atonala musiken ännu mer exklusiv. Många kompositörer funderade på hur man kunde öka publikunderlaget. Den franska gruppen Les Six försökte föra in element från Jazzen. En av medlemmarna, Arthur Honegger (1892-1955), skrev bland annat ett stycke som hette Pacific 231 som fått sitt namn efter ett amerikanskt lokomotiv.
Tysken Paul Hindemith (1895-1963) var inne på liknande tankar. Han skrev bland annat en barnopera Vi bygger en stad. Även Stravinskij hade en period då han skrev i mer klassisk stil. Men det var en hopplös kamp. Den lätta musiken blev allt lättare och kunde via gramofon konsumeras utan ansträngning. Hur enkelt än kompositörerna försökte skriva blev det ändå för komplicerat, och så har det varit sedan dess.
Två ryssar
Den stalinistiska epoken i Sovjetryssland var en svår tid. Somliga flydde till väst, men somliga stannade kvar. Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) klarade balansgången mellan skaparkraft och politisk censur. Han var tvungen att skriva filmmusik och patriotiska körverk, men skrev även kammarmusik och orkesterverk, däribland den gripande Leningradsymfonin.
Sergej Prokofjev (1891-1953) bodde länge i väst, men återkom till Sovjet och hamnade i en liknande situation som Sjostakovitj. Han skrev i många genrer. Bland hans mest kända verk märks 5:e symfonin, operan Kärleken till de tre apelsinerna, baletten Romeo och Julia och orkesterberättelsen Peter och vargen.
Efterkrigstiden
Trettiotalet var en svår tid i Europa, med Hitler i Tyskland, Mussolini i Italien och Stalin i Sovjet. Det fanns många mörkmän även i andra länder och 1939 bröt kriget ut. Efteråt, med kunskap om folkmord och atombomber, ville kompositörerna vända den gamla tiden ryggen och hitta nya vägar.
Ändå fanns förankringar bakåt. Vi har tidigare talat om Weberns betydelse. En annan var Olivier Messiaen (1908-1992), en fransman som tolkade den seriella (tolvtons-) musiken på ett eget sätt. En tredje var en fransman som bosatte sig i USA, Edgar Varèse (1885-1965). Han var mindre teoretisk och mer inriktad på klang, rytm och uttryck.
Modernismen i Europa
Två av Messiaens elever kom att spela en framträdande roll från 50-talet och framåt; tysken Karlheinz Stockhausen (1928-) och fransmannen Pierre Boulez (1923-). Tillsammans med den italienska kompositören Luigi Nono (1924-1990) som för övrigt var gift med Schönbergs dotter, samlade de många unga musikstuderande på sina sommarkurser i Darmstadt.
Man experimenterade med olika serier, med slump och med elektroniska klanger. Ett exempel på det senare är Stockhausens Gesang der jünglinge från 1956. Andra modernister var ungraren György Ligeti (1923-) och de två polackerna Witold Lutoslawski (1913-1994) och Krzysztof Penderecki (1933-), vars stycke Threnos för Hiroshimas offer är mycket starkt.
Modernismen i USA
USA hade en mycket tidig och mycket missförstådd modernist i Charles Ives (1874-1954) som skrev sånger, pianostycken och egensinniga symfonier, varav den mest kända är Three places in New England. Han blev uppmärksammad först på 30-talet. Varese spelade också en viktig roll som inspiratör och lärare.
John Cage (1912-1992) arbetade mycket med slumpfaktorer, som i pianostycket 4'33" där en pianist sitter tyst vid sitt piano i fyra minuter och 33 sekunder utan att spela. Publiken får på så sätt fokusera på de ljud som omger oss. Som en protest mot den intellektuella seriella musiken skapade andra kompositörer ett minimalistiskt tonspråk med små förskjutningar i repeterade figurer. Här kan nämnas Terry Riley (1935-), Steve Reich (1936-) och Philip Glass (1937-).
Svenskt 1900-tal
I Sverige kom några nationalromantiska kompositörer fram kring sekelskiftet; Wilhelm Pettersson-Berger (1867-1942), Wilhelm Stenhammar (1871-1927) och Hugo Alfvén (1872-1960). Modernismen, inspirerad av Debussy och Stravinskij, gjorde sitt genombrott med Gösta Nystroem (1890-1966) och Hilding Rosenberg (1892-), varav den senare hade stor betydelse för den kommande generationen.
På 40-talet bildades den så kallade måndagsgruppen (de brukade träffas på måndagar). Den bestod av flera unga kompositörer som tagit intryck från Europa. Sven-Erik Bäck (1919-1994), Karl-Birger Blomdahl (1916-1968), känd för sin opera Aniara och Ingvar Lidholm (1921-), vår internationellt mest spelade modernist. Här bör även nämnas en egensinnig kompositör som stod utanför alla grupperingar, Allan Pettersson (1911-1980).
Postmodernism
Postmodernism betyder det som kommer efter modernismen. Vi är nu i farlig närhet av vår egen tid. Det är omöjligt att skriva en musikhistoria utan ett visst tidsavstånd. Det är som att nuet bländar en. Det mest typiska för postmodernismen verkar vara den fria stilblandningen. Jag ska här bara nämna två namn.
Den ryske kompositören Alfred Schnittke (1934-1998) blandar i sin Conserto Grosso från 1977 barockmusik med atonala partier och hans (K)ein Sommernachtstraum är en mozartpastish. Estländaren Arvo Pärt (1935-) väjer inte för de harmoniska samklangerna vilket kan höras i den tidlöst vackra Fratres.
Varför finns det inga kvinnliga kompositörer?
Musik är kanske den svåraste av alla konstarter. För att bli en musikskapare av världsklass måste man ge allt. Man måste också kunna offra allt, vänner, barn och den som man är gift med. Under den tid den europeiska musikhistorien utspelar sig har kyrkan och samhället inte tillåtit kvinnor att vara så hänsynslöst engagerade.
Men det har funnits kvinnor. Hildegard av Bingen var abbedissa i ett nunnekloster på 1100-talet och kompositör av kyrklig musik. Robert Schumanns hustru Clara var en framstående pianist och kompositör, men gav upp sin karriär för sin mans skull. En av tonsättarna i den ovannämnda gruppen Les Six var kvinna, Germaine Tailleferre (1892-1983). Man kan även nämna ryskan Sofia Gubaidulina (1931-) som fick Polarpriset 2002.
Nu när samhället i högre grad än tidigare ger kvinnor samma rätt som män, kommer vi att få se fler kvinnliga kompositörer. Problemet är att alla traditioner och alla förebilder är manliga. Därför kommer det sannolikt att ta tid innan vi får en jämn fördelning mellan könen.
Språk- och faktagranskning
Jobbar du med en redovisning eller en avhandling? Då kanske du behöver hjälp med språk- och faktagranskning. På FriText avdelning för svenska finns det en länk till vår skrivkurs.
Svenska
Tillbaka till första sidan i FriText