På partikelplatsen hamnar partikelverbens partiklar. Platserna för indirekt och direkt objekt är inte mycket att orda om. Ordningsföljden på adverbialen däremot är mycket fri. Uppställningen ovan är ett slags normalfall (om det nu finns några normalfall).
Det är svårt att få detta överskådligt på en dataskärms begränsade utrymme. Det bästa är om du själv tar ett liggande A4-papper och skriver in alla olika platser. Sedan kan du laborera som du vill. Pröva den här meningen:
Jag brukar egentligen spela boulle en stund i parken på kvällen.
Detta exempel är konstruerat så att alla ord utom ett kan stå på fundamentplatsen. (kan du känna vilket ord det är? Alla ord måste vara med och inget får läggas till, bara ett frågetecken.) I samtliga fall utom det ovanstående får vi omvänd ordföljd.
En del exempel blir ganska otympliga:
Parken brukar jag egentligen spela boulle i en stund på kvällen.
Så här skriver man naturligtvis inte, men det är formellt sett korrekt. Det enda ordet som inte kan stå först är "stund". "En stund" går bra, men inte bara "stund".
Varför sätter man då andra satsdelar än subjektet först? Dels kan det vara för att man vill betona något. Dels kan det vara för att det låter snyggare. Möjligheten att växla mellan rak och omvänd gör att en driven skribent kan få en rytm i språket, där meningarna rör sig i mjuka bågar genom texten.
Att inleda med objekt eller adverbial
Den satsdel som oftast står först i en påståendesats, när inte subjektet står där, är tidsadverbialen:
I nästa vecka åker vi till Teneriffa.
Nu får det vara nog!
På nyårsnatten har många förhastade löften avgivits.
Även ett objekt kan stå först:
Blodpudding kan jag bara inte äta.
Isdubbarna har man i ett snöre om halsen.
Pianot fick flyttgubbarna ta.
Eller varför inte ett annat adverbial:
Med en dåres mod gick Sven Dufva till attack.(Sättsadverbial)
Inte ska du tro jag går och friar ... (Satsadverbial)
Under bordet låg Jeppe och log. (Rumsadverbial)
