Meningsbyggnad




Bisatser

Sats och mening

Så kommer vi då äntligen till bisatserna. Men innan vi pratar om vad en bisats är, så ska vi diskutera skillnaden mellan en sats och en mening.

En mening är i princip allt som står mellan en stor bokstav och en punkt (eller utropstecken eller frågetecken). En mening kan bestå av många olika satser. En sats är alltså en mindre enhet än en mening.

Ändå är de kortaste meningarna bara ett ord långa och består då antingen av en interjektion eller ett verb i imperativ:

Nej!
Stick!

Språkforskarna kan diskutera om dessa meningar är satser. Vi struntar i det och går direkt på nästa nivå, där en mening består av en sats och inget mer:

Solen skiner.
Stig Järrel spelade poker.
Dyngbaggen rullar dyngbollar över savannen.
Jag mötte din bror på bolaget i går.

Det första exemplet består av bara subjekt och predikat. I det andra lägger vi till ett objekt, i det tredje ett rumsadverbial och i det fjärde ett tidsadverbial. Sanningen är att en sats kan bli rejält lång, särskilt om man lägger till en massa omfångsrika attribut.

Men själva kärnan i satsen är subjektet och predikatet.







Meningar med flera satser

Nästa steg är att konstruera en mening som består av flera satser:

Far ror, mor är rar och illbattingen surfar på Internet.

Här har vi tre olika predikat, "ror", "är" och "surfar" och tre olika subjekt, "far", "mor" och "illbattingen" och således tre olika satser i en enda mening.

Dessa satser kallas huvudsatser och det intressanta med dem är att de kan stå för sig själva. Man kan sätta punkt i ställer, och få tre korrekta meningar:

Far ror.
Mor är rar.
Illbattingen surfar på Internet.







Huvudsats och bisats

En huvudsats kan stå för sig själv, men smaka noga på den här satsen:

Om du bara har en bisats.

Det är en sats med subjekt och predikat, men det är något speciellt med den. Ja, du gissar rätt, det är en bisats, och det vore bra om du verkligen kunde känna att den inte kan stå för sig själv. Det är nämligen ett av kriterierna på en bisats.

Om du däremot tar en huvudsats ...

Din mening är inte fullständig.

... så kan den stå för sig själv. Det känner du va? Och du har förstås redan genomskådat det pedagogiska greppet. Vi tar alltså och sätter ihop de två satserna:

Din mening är inte fullständig, om du bara har en bisats.







Att identifiera en bisats

Det finns fyra hyggliga sätt att identifiera en bisats. Inget av sätten är hundraprocentigt, men det har du ju vant dig vid. Du ska för övrigt inte deppa ihop för det, utan tvärt om vara glad över att språket inte fullständigt låter sig rutas in av några grammatiska definitioner.

Det finns alltså fyra hyggliga sätt att identifiera en bisats:

1 En bisats kan inte stå för sig själv.
2 En bisats inleds med ett bisatsinledande ord.
3 En bisats har alltid rak ordföljd.
4 "Biff"-regeln.


1: En bisats kan inte stå för sig själv

Den första punkten har vi redan pratat om. Bisatsen

Som skäller på nätterna.

kan inte stå för sig själv. Det kan däremot huvudsatsen

Jag hatar hundar.

Tillsammans utgör dessa två satser en korrekt mening:

Jag hatar hundar som skäller på nätterna.


2: Bisatsinledande ord

Bisatsinledande ord kan antingen vara relativa pronomen:

som, vilken, vilket, vilka, vars

eller underordnande konjunktioner:

att, då, därför att, eftersom, fastän, för att, innan, när, om, så att, än

eller relativa adverb:

dit, där, varefter, vari

Observera att detta inte är en fullständig lista.


3: En bisats har alltid rak ordföljd

Två exempel bara:

Din mening är inte fullständig, om du bara har en bisats.
Jag hatar hundar som skäller på nätterna.

I bisatsen "om du bara har en bisats" står subjektet "du" före predikatet "har". I bisatsen "som skäller på nätterna" står subjektet "som" före predikatet "skäller".


4: Biff-regeln

Biff-regeln lyder så här:

I en Bisats står ordet "Inte" Före det Finita verbet.

Vi tar två kända exempel:

Din mening är inte fullständig, om du bara har en bisats.
Jag hatar hundar som skäller på nätterna.

Om det inte finns ett "inte" i satserna så får man stoppa in ett i huvudet:

Din mening är inte fullständig, om du inte har en bisats.
Jag hatar inte hundar som inte skäller på nätterna.

Här ser vi att "inte" hamnar efter "är" men före "har" i det första exemplet, och efter "hatar" men före "skäller" i det andra.