Meningsbyggnad
Några specialfall
Nu ska vi ta några exempel som kräver en del tankeverksamhet och som visar på reglernas oförmåga att vara heltäckande:
Jag tror jag sticker nu.
Vet du vad klockan är?
Han berättade att i Turkiet äter man inte kräftor.Det första exemplet är lurigt därför att bägge satserna kan stå för sig själva. Om de gjorde det så skulle de vara två huvudsatser. Men nu är "jag sticker nu" en bisats. Pröva med Biff-regeln:
Jag tror (inte) jag (inte) sticker nu.Det är så att om huvudsatsen är mycket kort så kan man ibland utelämna "att". Du får helt enkelt föreställa dig ett osynligt "att".
Jag tror att jag sticker nu.I det andra exemplet kan bisatsen inte stå själv och Biff-regeln indikerar bisats, men den inleds inte med någon bisatsinledare. Nej, det är helt enkelt så. Ordet "vad" kan visserligen även vara ett relativt pronomen, det vill säga ett bisatsinledande ord, men det är det inte här.
Det tredje exemplet skulle definitivt ha underkänts av en svensklärare av den gamla stammen. Ordföljdsfel skulle han skriva. Men i dag är en sådan mening helt tänkbar. Men frågan är om "att i Turkiet äter man inte kräftor" är en bisats.
Satsen inleds visserligen med en underordnande konjunktion, men den har omvänd ordföljd och "inte" står efter det finita verbet. Man kan säga att satsen till sin funktion är en bisats, men till sin konstruktion en huvudsats.
Problemet är ordet "att" som här har en vacklande betydelse. Man kan nästan betrakta det som ett skiljetecken, som ett kolon.
Han berättade: I Turkiet äter man inte kräftor.Då har vi två huvudsatser. Den andra huvudsatsen kan då naturligtvis inte vara objekt i den första. Däremot om vi skriver så här:
Han berättade att man i Turkiet inte äter kräftor.Då har vi en objektsbisats som uppfyller alla fyra kriterierna.
En annan talspråklig konstruktion är:
Då sa han att om jag inte stack så skulle jag få stryk.Huvudsatsen är "Då sa han". Den har omvänd ordföljd eftersom adverbialet "då" står först. Sedan följer den underordnande konjunktionen "att" och därefter en bisats "om jag inte stack". Sist kommer något som måste betraktas som en huvudsats: "så skulle jag få stryk".
Problemet är att berättaren, "jag", ordagrant vill återge vad den andre, "han", sa. Den Meningen, "Om du inte sticker, får du stryk" är ju helt korrekt grammatiskt. Men det är inte exemplet ovan eftersom "att" inte inleder en bisats. "om" hör ju till "om jag inte stack.
Däremot om vi skriver så här:
Då sa han att jag skulle få stryk om jag inte stack.Då har vi ett objekt som består av två bisatser som uppfyller alla fyra kriterierna.
Adverbialbisatser
Adverbialbisatserna är de vanligaste bisatserna. Exemplet i början av detta avsnitt är typisk.
När det regnar manna från himlen, har den fattige ingen sked.Vi kan här se att vi har möjlighet att placera bisatsen på olika ställen i förhållande till huvudsatsen. Bisatsen är ändå alltid ett adverbial:
Den fattige har ingen sked, när det regnar manna från himlen.
Den fattige har, när det regnar manna från himlen, ingen sked.Att ha bisatsen inskjuten i huvudsatsen är ett tillkrånglat skrivsätt, men fullt korrekt.
Vi tar några exempel till med olika sorters adverbialbisatser:
Medan potatisen kokar steker du köttbullarna.
Jag kom sent därför att bilen krånglade.
Du kan om du vill.
Han lirade fast han var sjuk.
När vi kom till Heathrow hade planet redan gått.
Konditionalis
Det här med bisatser börjar väl klarna så smått, men det finns en slags meningar som kan vara ganska jobbiga:
Vore jag en fågel, flöge jag till dig.Känner du igen verbformerna "vore" och "flöge"? De är konjunktiv. Den formen använder man knappast längre. Satstypen kallas konditionalis. Om du jämför med det engelska ordet "conditions" så förstår du kanske bättre. Det kallas även en villkorssats.
Men vad är huvudsats och vad är bisats? Ingen av dem kan stå för sig själv, ingen inleds med bisatsord, bägge har omvänd ordföljd och "inte" hamnar efter det finita verbet i bägge satserna.
Regeln i sådana här konstruktioner är att villkoret är en bisats och att bisatsen alltid står först. Om du lyssnar ordentligt med ditt språköra så hör du att meningen kan moderniseras så här:
Om jag var en fågel, skulle jag flyga till dig.Då stämmer plötsligt allt. Men trots att exemplet ovan är ålderdomligt så förekommer konditionalis även i nutida språk:
Hinner jag, så kommer jag.
Regnar det, blir tävlingen inställd.Det här är egentligen det enda fallet när den utmärkta Biff-regeln lämnar dig i sticket. Du är helt enkelt tvungen att förlita dig på ditt språköra.
Attributsbisatser
Attributsbisatserna inleds nästan alltid med ett relativt pronomen eller ett relativt adverb och är alltid ett attribut. Några exempel:
Sara, som sitter här i soffan, är min yngsta dotter.
Jag vill ha en bil, som är bensinsnål.
Slottet, vilket uppfördes på 1400-talet, ligger på en klippa vid Rhen.
Det enda, som behövs, är lite garnering.
Jag har en granne, vars hund heter Tarzan.
Byn, dit vi kom, hette Szqprc.
Huset, där Dickens bodde, är nu museum.
Än han eller än honom?
Attributsbisatser är inte så svårt, men det finns skäl att ta upp ett annat problem här, nämligen jämförelsesatser. Vilken av dessa två meningar är korrekt?
Jag är starkare än han.
Jag är starkare än honom.För 20 år sedan var det ingen tvekan om att det första exemplet var det korrekta. Men i dag är det inte riktigt lika säkert.
En traditionell analys säger att "jag är starkare" är en huvudsats och "än han" en ofullständig bisats. Den inleds ju med den underordnande konjunktionen "än" och skulle kunna utläsas som "än han är". I en sådan bisats är "han" subjekt och ska naturligtvis kallas vid sin subjektsform.
I SAOL 11 står det "än han", även vardagligt "än honom". Men där står även dessa två exempel.
Det vet ingen annan än han.
Jag känner ingen annan än honom.I det första exemplet är "annan" subjekt. Orden "ingen" och "än han" är bestämningar till detta subjekt. Därför står "han" i subjektsform.
I det andra exemplet är "annan" objekt. Orden "ingen" och "än honom" är bestämningar till detta objekt. Därför står "honom" i objektsform.
Men frågan är om ordet "än" i dessa exempel verkligen är en konjunktion. I SAOL 12 (oktober 1998) skiljer man på "än" som konjunktion (starkare än han) och "än" som preposition (jag känner ingen annan än honom).
Sista ordet är inte sagt i denna diskussion. Det bästa rådet är att skriva "starkare än han". Inte för att det är bättre eller sämre, utan för att det här är en viktig käpphäst för många språkintresserade. De som skriver "än honom" stöts inte lika mycket av ett annat skrivsätt som de som skriver "än han". De kommer sällan med indignerade insändare om språkets förflackning.
Satsschema för bisats
Man kan naturligtvis även göra ett satsschema för bisatser, trots att bisatserna är en satsdel i huvudsatsen. På grund av de regler som vi gått igenom ser ett sådant schema annorlunda ut.