Untitled

Satslära

Objekt

Om predikatet är det som händer och subjektet den som gör, så är objektet den som utsätts för subjektets predikatshandling. Låter det krångligt? Vi tar ett exempel:

Bengt spelar piano.

Predikatsfrågan är: Vad händer? Någon spelar. Subjektsfrågan är: Vem spelar? Bengt. Objektsfrågan är: Vad spelar Bengt? Piano. "Piano" är objekt.
En viktig sak är att objektsfrågan inte får innehålla någon preposition. Ett riktigt tvättäkta objekt får nämligen inte föregås av en preposition. Om man skriver så här ...

Bengt spelar för kungen.
Bengt spelar med Anders Berglund.
Bengt spelar i bara mässingen.

... så ger objektsfrågorna inget svar. Vem spelar Bengt? Vad spelar Bengt? Man måste fråga Vem spelar Bengt för? Vem spelar Bengt med? Vad spelar Bengt i? Men de frågorna är inte objektsfrågor eftersom de innehåller prepositioner. Sanningen är den att ingen av meningarna ovan har något objekt.
Nu tar vi några exempel till och skriver ut subjektet och predikatet inom parentes:

Bengt älskar att spela. (Bengt älskar)
Ungdomarna skrämmer pensionärerna. (Ungdomarna skrämmer)
I går bet en hund mig. (en hund bet)
Olle plockar ölburkar i skogen. (Olle plockar)

Objektsfrågorna är i tur och ordning. Vad älskar Bengt? Att spela. Vilka skrämmer ungdomarna? Pensionärerna. Vem bet hunden? Mig. Vad plockar Olle? Ölburkar.

Definitioner

Vi kan direkt slå fast att de två definitionerna om subjekt även gäller objekt:

Ett objekt kan vara ett substantiv, ett pronomen eller en infinitiv.
En objektsfråga måste börja med vad, vem eller vilken/vilket/vilka.

(Objekt kan precis som subjekt ibland vara en bisats, men vi tar upp det senare.) Notera att du måste vara klar på vad som är subjekt annars blir objektsfrågorna dubbeltydiga. "Vem bet hunden?" kan ju både betyda att någon bet hunden och att hunden bet någon. Ska du vara riktigt säker så får du formulera om objektsfrågan: Vem var det som hunden bet?

Transitiva och intransitiva verb

Problemet med objekt är att skilja dem från adverbial och predikatsfyllnader.

Eva sitter ensam vid bordet.
Eva sätter katten på bordet.

I de här två exemplen är ju subjekt och predikat ganska klart. Eva sitter och Eva sätter. Men om vi försöker ställa en objektsfråga till den första meningen så kör det ihop sig. "Ensam" är svaret på hur Eva sitter och "vid bordet" är svaret på var Eva sitter.
Med den andra meningen är det inga problem. Objektsfrågan "vad sätter Eva?" ger svaret "katten". "Katten" är alltså objekt i den andra meningen, men den första meningen har inget objekt.
Man kan grovt sett dela in verb i sådana som kan ha objekt och sådana som inte kan ha objekt. Detta kallas transitiva och intransitiva verb. "Sätta" är ett transitivt verb medan "sitta" är ett intransitivt. Här är några intransitiva verb:

brinna, drunkna, falla, ligga, stå, sova, vakna

Jämför dessa verb med några transitiva:

bränna, dränka, fälla, lägga, ställa, söva, väcka

Man kan inte brinna, drunkna, falla, ligga, stå, sova eller vakna någon eller något. Däremot kan man bränna, dränka, fälla, lägga, ställa, söva eller väcka någon eller något.
Somliga verb kan vara både transitiva och intransitiva. Titta på ordet röka:

Groucho Marx röker.
Groucho Marx röker en cigarr.

Bägge meningarna är fullständiga. Den första meningen saknar objekt. I den andra meningen är "en cigarr" objekt. Men de flesta transitiva verb inte bara kan ha, utan kräver ett objekt. Man kan till exempel inte skriva så här:

Olle bränner.
Olle ställer.
Olle väcker.

Dessa meningar är inte fullständiga, men om vi lägger till objekten "papper", "klockan" och "mormor" så fungerar de.

Direkt och indirekt objekt

Några få verb kan ha två objekt. (Subjekt och predikat står inom parentes):

Ingo gav Floyd en snyting. (Ingo gav)
P Wallenberg lånade mig en hundralapp. (P Wallenberg lånade)
Revisorn sände skatteverket en hälsning. (Revisorn sände)
Ryttmästaren förbjöd sin hustru att snusa. (Ryttmästaren förbjöd)

Objektsfrågan för direkt (det vill säga vanligt) objekt i den första meningen är: Vad gav Ingo? En snyting. Objektsfrågan för indirekt objekt är: Vem gav Ingo en snyting? Floyd.
Det här är ganska jobbigt, men om man bara håller tungan rätt i munnen och ser till att det inte slinker med några prepositioner i frågorna så går det. Vi tar de andra tre meningarna också:
Vad lånade P Wallenberg? En hundralapp. Vem lånade P Wallenberg en hundralapp? Mig. Vad sände revisorn? En hälsning. Vilka sände revisorn en hälsning? Skatteverket. Vad förbjöd ryttmästaren? Att snusa. Vem förbjöd ryttmästaren att snusa. Sin hustru.
Notera att verbet låna här bara gäller låna ut, inte låna in. I meningen ...

P Wallenberg lånade en hundralapp av mig.

... finns det bara ett objekt, nämligen "en hundralapp". Om det bara finns ett objekt i en mening så måste det vara ett direkt objekt och då kallar man det bara objekt. Jämför även meningen:

Revisorn sände en hälsning till skatteverket.

... Det betyder ju exakt samma sak som exemplet ovan, men den lilla prepositionen "till" gör att "skatteverket" inte längre är objekt. "En hälsning" är däremot fortfarande objekt.
Förr kallades direkt objekt för ackusativobjekt och indirekt för dativobjekt. Du kommer kanske ihåg de termerna från skolan, men de är helt ute nu i grammatiska kretsar.

Objekt till partikelverb

Är det något du lärt dig i grammatiken så är det att det knappast finns någon regel utan undantag. Vi har sagt att ett objekt inte får ha en preposition. Men kommer du ihåg partikelverben från formläran?

Mormor sätter på TV:n ...

... hade vi som exempel då. Här är prepositionen "på" knuten till verbet "sätter" snarare än till substantivet "TV:n". Vi har alltså inte en prepositionsfras "på TV:n" utan ett predikat "sätter på". TV:n kan alltså vara objekt och är det också.
Partikeln i ett partikelverb behöver inte vara en preposition. Vi tar några exempel till med predikatet understruket:

Snickaren sågade upp virket.
Kocken lagade till maten.
Likkistfabrikanten slog i sista spiken.

Objekten här är alltså "virket", "maten" och "spiken".