Untitled

Satslära

Predikatsfyllnad

Egentligen är predikatsfyllnad ett missvisande namn. Man kunde lika gärna kalla det subjektsfyllnad (för subjektiv predikatsfyllnad) eller objektsfyllnad (för objektiv predikatsfyllnad). Men det namn vi har, det får vi dras med.
Det är bara vissa verb som kan ha predikatsfyllnad, bland annat dessa:

vara, bli, heta, kallas, utses, väljas, verka, förefalla, anses, betraktas, låta, tyckas, synas osv

Av dessa har somliga predikatsfyllnad bara ibland.

Subjektiv predikatsfyllnad

Vi börjar direkt med några exempel:

Bill Gates är rik.
Gunnar Sträng blev finansminister.
Hästen hette Skuggfaxe.
Jag valdes till suppleant.
Jorden är vår.
Att leva är att lida.

Nu förutsätter vi att du fixar subjekten och predikaten själv. Predikatsfyllnaderna är i tur och ordning, "rik", "finansminister", "Skuggfaxe", "till suppleant", "vår" och "att lida".
Vi kan dra vissa slutsatser här. En predikatsfyllnad kan vara ett substantiv, ett pronomen och en infinitiv precis som objekt. Men den kan också vara adjektiv och prepositionsuttryck och det kan absolut inte ett objekt vara.

Böjning av predikatsfyllnad

En annan detalj som skiljer predikatsfyllnaderna från objekten är den starka kopplingen till subjekten. Vi gör om två av exemplen:

Jag valdes till suppleant. Vi valdes till suppleanter.
Jorden är vår. Livet är vårt.

I det första exemplet ändrar vi ordet "jag" till "vi". Då måste vi genast ändra ordet "suppleant" till plural. I det andra exemplet ändrar vi en-ordet "jorden" till ett-ordet "livet". Genast får då ordet "vår" en t-ändelse.
Att hitta en alltäckande predikatsfyllnadsfråga är lite besvärligt. I de allra flesta fallen börjar frågan med ordet "vad", men det finns fall där man måste ta till orden "vems", "vilkas" och "hur". Varning för ordet "hur" dock. Det leder oftast till ett adverbial.
Vi ska ta några exempel till. Men en del av dessa har inte predikatsfyllnad. Se om du kan lura ut vilka som är vilka:

Laban är Londonbo
Laban är i London.
Se, vad skogen lyser grön.
Se, vad skogen lyser grönt.
Se, vad koppartaket lyser grönt.

I det första exemplet får man frågan vad är Laban? Svaret är "Londonbo" vilket alltså är predikatsfyllnad. Vi kan även prova att göra om meningen till plural:

Laban och Labolina är Londonbor.

Som du ser måste vi då skriva "Londonbor" i plural. Det är typiskt för predikatsfyllnader.
I det andra exemplet kan man inte fråga vad är Laban? Frågan blir ju var är Laban? "I London" kan därför inte vara predikatsfyllnad. (Det är ett adverbial.) Det finns alltså ingen automatik att ordet "är" ger predikatsfyllnad.
Sedan kommer tre jobbiga exempel. Här får du spetsa ditt språköra riktigt ordentligt. Försök höra skillnaden på, hur lyser skogen? och hur lyser skogen? Nu är "skogen" ett en-ord, därför skriver vi "grön" när det syftar på skogen och "grönt" när det syftar på "lyser". I de två exemplen om skogen är "grön" predikatsfyllnad och "grönt" adverbial.
Men i det sista exemplet får vi allvarliga problem. "Koppartaket" är ett ett-ord. Det går alltså inte att bestämma om "grönt" syftar på "koppartaket" eller på "lyser". Det är hårt, men kul också. Språket är alltid större än grammatiken. Vad man kan göra är att i huvudet sätta "koppartaket" i plural och försöka höra vilken av dessa två meningar som låter bäst:

Se, vad koppartaken lyser grönt.
Se, vad koppartaken lyser gröna.

I dessa två exempel syftar "grönt" på "lyser" och är adverbial medan "gröna" syftar på "koppartaken" och är predikatsfyllnad. Puh!

Objektiv predikatsfyllnad

Hittills har vi bara pratat om subjektiv predikatsfyllnad, men det finns även något som kallas objektiv predikatsfyllnad. Se här:

Jag valdes till suppleant.
Mötet valde mig till suppleant.

I det första exemplet är "jag" subjekt och "till suppleant" subjektiv predikatsfyllnad. I det andra exemplet är "mötet" subjekt, "mig" objekt och "till suppleant" objektiv predikatsfyllnad.
Vi gör väl en extra kontroll för säkerhets skull och ändrar objektet i den andra meningen till plural och ser vad som händer:

Mötet valde oss till suppleanter.

Visst! Supleanter måste då skrivas i plural. Men vi ska inte tjata om det här. Samma regler och samma svårigheter gäller för subjektiv och objektiv predikatsfyllnad. Vi nöjer oss med ett antal exempel med den objektiva predikatsfyllnaden understruken.

Gandalf kallade hästen Skuggfaxe.
Regeringen utsåg Gunnar Sträng till finansminister.
Tjuven lämnade källardörren öppen.
Skattepolitiken har gjort situationen brydsam.
Neongrönt målade Österman sitt båthus.

Objektsadverbial

Du kommer ihåg den stränga regeln att ett objekt inte får vara ett prepositionsuttryck. En annan regel är att ett objekt svarar på någon av frågorna vad, vem eller vilka. Nu finns det tyvärr ganska många prepositionsuttryck som svarar på just de frågorna. Det här har alltid varit en nagel i ögat på alla språkvetare. Se på dessa exempel:

Mattis skickade Enver Hoxha en sportkola.
Mattis skickade en sportkola till Enver Hoxha.

I det första exemplet är "Enver Hoxha" indirekt objekt. Vem skickade Mattis en sportkola? Det är kristallklart. I det andra exemplet däremot får vi frågan: Till vem skickade Mattis en sportkola? Du hör skillnaden?
Somliga experter anser att även "till Enver Hoxha" bör kallas indirekt objekt. Andra kallar det för prepositionsadverbial. En tredje skola kallar det för objektsadverbial. Vi kommer här att ansluta oss till den tredje riktningen.
Objektsadverbialen är i princip alla prepositionsuttryck som svarar på en objektsfråga. Objektsadverbialsfrågan (vilket ord!) kommer då att innehålla dels något av frågeorden vad, vem eller vilka, dels en preposition. Vi tar några exempel:

Jag längtar efter en ny bok av Claes Hylinger.
Jag tror, jag tror på sommaren.
Ropade du på mig?
Barnen leker med kottar.

I det första exemplet blir frågan, efter vad längtar jag? Notera att det bara är "efter en bok" som är objektsadverbial. Orden "ny" och "av Claes Hylinger" är attribut. (Ta't lugnt, vi kommer dit.) I det andra exemplet frågar vi oss, på vad tror jag, tror jag? På sommaren förstås.
Det tredje exemplet är ju redan en fråga, men det hindrar oss inte: På vem ropade du? Jo, på mig. Det fjärde objektsadverbialet är naturligtvis "med kottar".
Det finns några verb som antingen kan ha objekt eller objektsadverbial:

Vaktmästaren flyttade pianot.
Vaktmästaren flyttade på pianot.
Eva vände bladet.
Eva vände på bladet.

Du ser säkert själv vad som är vad, men för ordningens skull slår vi fast att den första och den tredje meningen har objekt, medan den andra och den fjärde har objektsadverbial.

Objektsadverbial vid partikelverb

Här finns det skäl att påminna om partikelverben igen. Partiklarna kan ju ibland vara prepositioner, men de hör till verbet, det vill säga till predikatet. Därför har ingen av dessa exempel något objektsadverbial utan bara objekt:

Du måste fylla i blanketten.
Jag har hittat på en evighetsmaskin.
Någon knuffade till stegen.

Om man däremot tänker sig någon som funderar på att köpa en begagnad bil och efter lång tvekan till sist utbrister:

Jag slår till på den.

Så har vi partikelverbet "slår till" som predikat och en fråga som lyder "på vad slår jag till?" Svaret "på den" är då objektsadverbial. Notera att det är ganska ovanligt med två prepositioner efter varandra i svenskan.

Andra prepositionsuttryck

Man kan lura sig själv med objektsadverbialfrågan (det ordet igen!). Titta på detta exempel:

Hon sitter vid bordet.

Om man konstruerar frågan "vid vad sitter hon?" så kan man frestas att tro att svaret "vid bordet" är ett objektsadverbial. Men detta är fel. Den korrekta frågan lyder: "Var sitter hon?" Svaret "vid bordet" är ett rumsadverbial. Det är viktigt att du hör skillnaden.
Om du tittar på alla exempel ovan som innehåller objektsadverbial, så märker du att det är omöjligt att klämma in ett "var" eller "hur" eller något annat av de frågeord som är adverb.