Det låter ju lätt, men tyvärr finns det några hakar. Speciellt objekt och adverbial är ganska tjuriga. Det finns flera slags objekt, ett antal adverbial, predikatsfyllnader och vill man riktigt frossa så kan man även dela in attributen i olika grupper.
Det finns flera sätt att ta ut satsdelar ur en mening. Man kan göra ett satsschema och räkna ut satsdelarna genom att se var orden hamnar i schemat. Eller också kan man ställa vissa frågor till meningen och dra sina slutsatser från svaren man får.
Det första sättet blir lite mekaniskt. Det andra sättet ger en större förståelse. Därför börjar vi med frågemetoden. Vi kan prata lite om satsscheman senare.
Predikat
Den satsdel det är rimligast att börja med är predikatet. Några exempel:
Bengt spelar piano.
Hon brukar inte komma hit så ofta.
Att äta är inte så dumt.
Nu har jag jobbat klart.
Eva satt och läste i köket.
Predikatsfråga
Den fråga man ställer sig är: Vad är det som händer i meningen? Kan vi sätta fingret på någon verksamhet? Med verksamhet menas här även brist på verksamhet, tillstånd eller förändring.
Bengt spelar piano.
Visst, någon spelar. Det är verksamheten. Om det är Bengt eller Bo eller Berit som spelar hör inte hit. Om det är piano, bus eller kort han spelar hör inte heller hit. Verksamheten beskrivs i ordet spelar. Spelar är predikatet.
Ett predikat innehåller alltid minst ett verb i finit form, det vill säga i imperativ, presens eller imperfekt (se formläran). Men det kan innehålla mer. Se på nästa mening:
Hon brukar inte komma hit så ofta.
Vi ställer en predikatsfråga: Vad är det som händer? Är det någon som "brukar"? eller är det någon som "kommer"? Nej, det är någon som "brukar komma". Det här är en tvåverbskonstruktion, det vill säga ett verb i finit form och ett verb i infinitiv. Bägge verben, "brukar komma" utgör tillsammans predikatet.
Det att "hon" i den här meningen "inte" brukar komma spelar ingen roll. Vi sa i början att ett predikat uttrycker verksamhet eller brist på verksamhet. Okej, nästa mening:
Att äta är inte så dumt.
Här hittar vi verbet "att äta" redan direkt. Det verkar bra. Men vi ställer en predikatsfråga för säkerhets skull. Vad är det som händer? Är det verkligen någon som äter i meningen? Nej, det är något som "är". "Att äta" är visserligen en infinitiv, men den hör inte till predikatet i denna mening. Det lilla ordet "är" är ensamt predikat här.
Nu har jag jobbat klart.
Predikatsfråga: Är det någon som jobbar? Nej, det är någon som har jobbat. Den här meningen står i perfekt. Du kommer ihåg från formläran, presensformen "har" plus supinumformen "jobbat". Predikatet är alltså "har jobbat".
Eva satt och läste i köket.
Sista exemplet. Den här meningen står i imperfekt, det vill säga dåtid. Då bör predikatsfrågan också vara i imperfekt: Vad var det som hände? Jo, någon satt och läste. Det här är inte en tvåverbskonstruktion eftersom bägge verben är i finit form. "Satt" och "läste" är två samordnade verb som binds samman av den samordnande konjunktionen "och". För att göra det enklare (tro´t om du vill!) så brukar "och" räknas med i predikatet som alltså är "satt och läste".
Notera att det inte spelar någon roll ifall de samordnade verben står långt ifrån varandra.
Eva satt vid bordet i köket med en kopp kallnande kaffe och läste.
Predikatet är fortfarande "satt och läste".
Predikat i frågesatser
Vem kan segla förutan vind?
Vid frågor blir kanske predikatsfrågan lite underlig. Vad är det som händer? Egentligen är det ju någon som frågar, men verbet "frågar" finns ju inte med i meningen. Men det här är säkert inget problem. Predikatet är naturligtvis "kan segla". Det blir helt uppenbart om man tänker sig svaret:
Jag kan segla förutan vind.
