Litteraturhistoria del 2
Romantiken
Romantiken är en epok inom litteraturen, konsten och musiken. Den vill ta fram känslolivets betydelse. Den står i konflikt med tidigare förnuftsdyrkan, men bygger samtidigt på upplysningens tankar om den unika människans rättigheter.
Ett typiskt exempel på romantisk diktning är romanen Den unge Werthers lidanden av den tyske författaren Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832). Boken handlar om en man som av olycklig kärlek tar sitt eget liv.
Goethe skrev även mycket lyrik och flera dramer, bland annat Faust som handlar om en man som säljer sin själ till djävulen för att han ska få tillfälle att uppleva allt av lärdom, skönhet och njutning som livet kan erbjuda.
Romantiska motiv
De romantiska författarna sökte ofta sina motiv i andra kulturer eller i andra tider och ibland i det fantastiska. Den skotska författaren Walter Scott (1771-1832) skrev om Robin Hood och Ivanhoe i det medeltida England. Amerikanen James Fennimore Cooper (1789-1851) blev berömd för sina indianböcker, bland annat Den siste mohikanen.
En annan amerikansk författare, Edgar Allan Poe (1809-1849) skrev övernaturliga berättelser och de första detektivhistorierna. Man bör också nämna tysken Friedrich Schiller (1759-1805), de engelska poeterna William Wordsworth (1770-1850), Samuel Coleridge (1772-1834) och Lord Byron (1788-1824) samt den engelska författaren Jane Austen (1775-1817) .
Svensk romantik
Två svenska romantiska poeter är Esaias Tegner (1782-1846) och Erik Johan Stagnelius (1793-1823). Tegner hade stor inverkan på den samtida och efterföljande svenska poesin. Stagnelius däremot blev inte publicerad förrän efter sin död, men har påverkat poeter in på 1900-talet.
Tegner, liksom även Erik Gustaf Geijer (1783-1847) skrev bland annat om nordisk vikingatid. Per Daniel Amadeus Atterbom (1790-1855) gav 1824 ut Lycksalighetens ö, en romantisk, men också satirisk dikt om sagokungen Astolf som lämnar sitt rike för att söka skönhet och njutning.
Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) började som romantiker med lyrik och prosa. Under senare delen av sitt liv skrev han i en mer realistisk och debatterande anda, till exempel romanen Det går an (1838), som handlar om kvinnan Sara som anser att man kan ge sin kärlek utan att vara gift.
Realism
Vi ser i exemplet Almqvist ovan hur romantiken övergår i realism cirka 1840. Författarna väljer mer samtida ämnen och använder ett mer realistiskt språk. Det är ingen skarp övergång. Romantiska författare, främst poeter, verkar under större delen av 1800-talet.
Ännu ett exempel på övergången är fransmannen Victor Hugo (1802-1885) som skrev den romantiska Ringaren i Notre Dame 1831 och den mer realistiska Samhällets olycksbarn (Les Misérables) 1862.
Den engelska författaren Charles Dickens (1812-1870) skrev bland annat pojkskildringarna Oliver Twist och David Copperfield. En annan engelsman är Oscar Wilde (1854-1900) som skrev kvicka pjäser. Fransmannen Émile Zola (1840-1902) gav 1867 ut romanen Thérèse Raquin som handlar om äktenskapsbrott och mord.
Tre franska författare
Honoré de Balzac (1799-1850) var en mycket produktiv författare. Han var realist och skrev om sin samtid, men överdrev gärna personteckningen åt det fantastiska med änglalik godhet och demonisk ondska. Berömda verk är Den mänskliga komedin och Förlorade illusioner.
Balzacs motsats var Gustave Flaubert (1821-1880). Hans produktion var liten. Han arbetade långsamt och strävade efter att hitta "le mot juste" (det rätta ordet). Hans mest kända verk är Madame Bovary, som ledde till åtal för osedlighet.
Guy de Maupassant (1850-1893) skrev cirka 300 noveller och det är framför allt i det lilla formatet han visar sin skicklighet. Berättelsen Fettpärlan handlar om en prostituerad som färdas i vagn tillsammans med en samling stadgade medborgare, och blottlägger tidens dubbelmoral.
Tre ryska författare
Leo Tolstoj (1828-1910) är kanske mest känd som romanförfattare. Bland hans verk finns triangeldramat Anna Karenina och det väldiga eposet Krig och fred. Romanen skildrar Ryssland under napoleonkrigen och följer ett stort antal människors öden.
Även Fjodor Dostojevskij (1821-1881) var i första hand romanförfattare. Bland hans verk finns Idioten, Bröderna Karamazov och Brott och straff. Den senare boken skildrar med psykologisk skärpa den unge studenten Raskolnikov som tycker sig ha rätt att mörda en gammal elak pantbelånerska.
Anton Tjechov (1860-1904) skrev inga romaner. I stället var han som de Maupassant en mästare i det lilla formatet med noveller som Stäppen och Damen med hunden. Han skrev även teaterpjäser som fortfarande spelas på världens scener, till exempel Måsen, Onkel Vanja och Körsbärsträdgården.
Ibsen och Strindberg
Samtidiga med Tjechov var två andra av litteraturhistoriens främsta dramatiker. Norrmannen Henrik Ibsen (1828-1906) genomgick en typisk utveckling från sagospelet Peer Gynt 1867, via de samhällsdebatterande Ett dockhem 1879 och En folkfiende 1882 till de psykologiska dramerna Vildanden 1884 och Hedda Gabler 1890.
August Strindbergs (1849-1912) utveckling som dramatiker går från det historiska dramat Mäster Olof 1872, via sorgespelen Fadren 1887 och Fröken Julie 1888 till de mer psykologiska Ett drömspel 1901 och Spöksonaten 1907.
Strindberg skrev även lyrik och romaner, till exempel Röda rummet 1879, som innebar hans genombrott som författare, och Hemsöborna. Många av hans verk har stark självbiografisk karaktär som Tjänstekvinnans son, Giftasnovellerna och Inferno. Som samhällsdebattör i Det nya riket och Svarta fanor kunde han vara gränslöst elak.
Tre poeter
Utvecklingen mot realism gällde främst prosan. I poesin (liksom i musiken) dröjde de romantiska tongångarna kvar. Den tyska poeten Heinrich Heine (1797-1856) var en av dem som bröt nya vägar genom att i sin diktning blanda det lyriska med det ironiska och cyniska.
Den franske författaren Charles Baudelaire (1821-1867) som 1857 gav ut diksamlingen Ondskans blommor bröt helt med det romantiska idealet. Han inspirerade sin landsman Arthur Rimbaud (1854-1891) som redan innan han fyllt 20 skrev några av den tidens mest nyskapande diktsamlingar.
Äventyrsberättelser
Läskunnigheten ökade starkt under 1800-talet. Vissa författare som skrev populärt kunde tjäna ganska stora pengar. Detta gällde till exempel fransmännen Alexandre Dumas d.ä. (1803-1870) som skrev De tre musketörerna och Greven av Monte Christo och Jules Verne (1828-1905) med En världsomsegling under havet och Jorden runt på 80 dagar.
Skotten Robert Louis Stevenson (1850-1894) som skrev Skattkammarön och Dr Jekyll och Mr Hyde var en annan populär författare, liksom engelsmannen Rudyard Kipling (1865-1936) med Djungelboken. Man bör även nämna den amerikanske författaren Mark Twain (1835-1910) med böcker som Tom Sawyer och Huckleberry Finn.
Sverige i slutet av 1800-talet
Vi har redan nämnt Strindberg som en av 1800-talets stora svenska författare. En annan var den finlandssvenske författaren Johan Ludvig Runeberg (1804-1877), mest känd för Fänrik Ståls sägner och Viktor Rydberg (1828-1895) som bland annat skrev den samhällskritiska Den nya grottesången, romanen Singoalla och den kända dikten Tomten.
På 1890-talet framträdde flera framstående författare. Bland andra diktarna Verner von Heidenstam (1859-1940), Erik Axel Karlfeldt (1864-1931) och den kanske mest läste, Gustaf Fröding (1860-1911).
Bland prosaförfattarna debuterade Selma Lagerlöf (1858-1940) med Gösta Berlings saga 1891. Bland hennes övriga verk kan nämnas Jerusalem, Kejsaren av Portugallien och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Även Hjalmar Söderberg (1869-1941) kom fram vid denna tid. Några av hans romaner är Förvillelser, Doktor Glas och Martin Bircks ungdom.
Språk- och faktagranskning
Jobbar du med en redovisning eller en avhandling? Då kanske du behöver hjälp med språk- och faktagranskning. På FriText avdelning för svenska finns det en länk till vår skrivkurs.
Svenska
Tillbaka till första sidan i FriText
1900-talet med Joyce, Kafka, Eliot och Hesse. Tunga gubbar!